Yogan och jag

En kväll i veckan har numera yoga första priotitet. Eftar att ha lyssnat på vänner och bekanta som talade lyriskt om yoga och hur den hjälpte dem att utvecklas som löpare/klättrare/cyklister/människor och en naprapat hemma i Sverige dessutom rekommenderade yoga för mitt stela skulderbladsparti, så anmälde jag mig till en lokal hathayogaklass.

Jag knatade iväg utan att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig. Jag föreställde mig nog superviga människor som skulle stå på huvudet i ljusa, luftiga kläder, med ett konstant svagt, inåtvänt leende på läpparna, och som skulle tala med mild röst om hur härligt det är att leva på grönt te och vetegräs. 

Riktigt så var det tack och lov inte. Istället möttes jag av en blandad grupp människor i vanliga träningskläder, fast utan skor, som tycktes njuta av att under en och en halv timmas tid stretcha igenom kroppen, fokusera på sin andning, acceptera hur saker känns och skratta tillsammans med en vänlig yogalärare med lite skruvad humor. 

Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som gör att jag vill gå tillbaka vecka efter vecka. Men några saker har jag insett. Anledningarna till mina stela skuldror är antagligen många och kan förklaras utifrån olika skolor. En sjukgymnast har talat om för många timmar vid datorn. Naprapaten menade att det faktiskt är löpningens fel. Yogan har fått mig att inse att det också handlar om hur jag andas i vardagen (alltför ytligt) och möjligen att jag har gjort stelheten till en del av mig, så att säga. Det känns liksom hemtamt att vara stel i höger skulderblad. 

Varje klass avslutas också med meditation och avslappning. Det låter klyschigt, men det var intressant att inse hur sällan jag vanligtvis stannar upp och låter allting liksom bara vara, utan att försöka analysera, förbättra, kritisera, utveckla. Ibland blir jag så irriterad när yogaläraren pratar om mindfulness att jag vill hoppa upp och ner och skrika högt. Men istället ligger jag där på min yogamatta och noterar att jag blir arg. Har svårt att säga om detta gör mig till en bättre människa eller bättre löpare. Men intressant är det. Och tillbaka går jag. Helst en kväll varje vecka.