Slip, Slop, Slap, Seek, Slide

Slip on a shirt, Slop on the 30+ sunscreen, Slap on a hat, Seek shade or shelter, Slide on some sunnies. 

Så låter ramsan som uppmanar Australiens befolkning - och turister - att skydda sig mot solen och på så vis minska risken för hudcancer. 

Visserligen springer jag sällan i långärmat här, men helst i en t-shirt som täcker axlarna. Solskyddsfaktor är en självklarhet, liksom den eviga kepsen. Springa i solen undviker jag i möjligaste mån (därav morgonrundorna och gårdagskvällens mörka tur) och solglasögon med UV-skydd har jag till och med när det regnar. Både kepsen och solglasögonen tillhör numera uniformen oavsett var jag är - utan dem är det svårt att få till rätt känsla i löpningen.  

För att citera en annan känd australisk textrad:
 If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it.

Påskafton

Inga påskbrasor här i trakterna, så istället blev favoritrundan med maken - först i skymning och tillslut i kolmörker. Jag är lite mörkrädd. Det var fint att se ljusen från stan när vi väl kom till utsiktsplatsen på Mt Coot-tha.

Lättad stadsråtta åter i civilisationen. Tur att jag hade Mr Dundee med mig, som kunde skydda mig mot drop bears och andra obehagliga kreatur i kvällsmörkret. 

Långfredag

Saker man kan göra under långfredagen, även om man inte är kristen:

• Fundera över livet och vad man har att vara tacksam över. 
• Fundera mer på hur man vill vara mot sina medmänniskor, än på hur de är mot en själv. 
• Ge sig uppför halva Mt Coot-tha i skymningen och på vägen tillbaka drabbas av känslan av hur skönt det är att springa och därför springa 5 kilometer längre än vad man tänkt sig. 
• Vara tacksam för kända och okända vänner, som har stöttat insamlingen till Cancerfonden. 

Anlagt allvarlig långfredagsmin. Ett suddigt Brisbane i bakgrunden. 

Endorfinmusik

Något jag i stort sett alltid har med mig när jag tränar är min iPod och ett par hörlurar som sitter bra runt örat, så att jag kan lyssna på spellistan jag skapat just för att ha när jag springer. Namnet "Löparlista" är väl föga fantasifullt, men innehållet är, enligt mitt tycke, rätt spännande. 

Listan är under ständig utveckling. Just nu innehåller den 94 låtar som alla har en sak gemensamt: de får mig på gott humör och de hjälper mig att hålla tempot i löpningen. Detta har lett till en ganska spretig samling, som blandar låtar som jag har bra minnen till, låtar som påminner om personer som gör mig glad att tänka på, låtar som det känns som jag skulle kunna sätta på repeat och sedan springa ett ultramaraton till, fåniga låtar som får mig att skratta inombords, samt ganska mycket oförarglig radiomusik. 

En princip som jag funnit användbar då jag har byggt upp min lista är att välja bort all musik som påminner mig om saker som gör mig arg eller ledsen. Alltså, låt bli musik som påminner dig om när du fått dåliga besked, orättvisor du utsatts för, när ditt hjärta har varit krossat eller när du av någon annan anledning legat på ett golv och gråtit. En bra löparmusiklista är alltså något högst individuellt. Du kanske springer jättebra till Radioheads Creep. Jag gör det inte. 

Det är lite som sådan där musik med porlande vatten och harpa och fågelkvitter som ofta spelas på SPA-anläggningar. Avsikten, får man förmoda, är att få folk att slappna av. Men för mig har den typen av musik motsatt effekt. Under en särskilt stressig tid i mitt liv lyssnade jag nämligen så mycket på avslappningsmusik att jag numera när jag utsätts för den får en puls som påminner om den som man får efter åtta koppar kaffe och en dosa snus. Som en betingad reflex liksom. Voff! 

Lugn efter stormen

Kanske inte en klarblå himmel, men inte heller några åskmoln eller regntunga skyar. Perfekt musik i öronen, ben som bara går och tankar likaså. På vägen tillbaka gick fullmånen upp över the Goodwill Bridge.

Veckosummering vecka 12

Insamlade medel: 3 750 SEK

Antal styrke- och smidighetspass: 2 

Antal kilometer sprungna: 33,4

Högsta uppmätta vindstyrka under söndagens storm: 90 km/h

För rapportering och bilder från stormen, klicka här

Blixtar och dunder

Hade planerat att skriva ett inlägg om ett härligt långpass utmed Brisbane River. Tog ett foto på the Story Bridge när jag var halvvägs och allt.

Sedan vände jag mig om och insåg att jag hade en storm med åska och ösregn framför mig. Fick tillslut ta skydd vid en båthållsplats (ja, som en busshållsplats, men för kollektivtrafiksbåtar), där flera andra också stod och höll sig undan det värsta regnet. Bland annat yogaläraren Frank, som visade mig en pose som skulle vara särskilt bra för löpare.

Tillslut tog jag mod till mig och sprang de sista 8 kilometrarna hem i regnet. Det var en trött och blöt Anna som tillslut kom fram.

Morgonpasset

I landet uppochner är det fantastiskt att ge sig ut vid sextiden en lördagsmorgon, innan värmen kommer. Det där med huruvida man är en morgonmänniska eller inte tycks i hög grad vara kontextbundet.

Skorna är huvudsaken

Det är trots allt viktigt att ha skor på sig när man ger sig ut och springer. Till och med barfotalöpare har ju det.

Själv tycks jag ha hittat ett märke och en modell som passar mig och som jag har köpt ett par av varje år sedan jag tog upp löpningen 2010. Hjälp har jag fått av personalen i en sportbutik. Jag har uppfattat dem som kunniga då de har filmat mitt steg på löpband, förklarat för- och nackdelar med olika typer av skor och varit måna om att jag ska bli nöjd med både sko och pris. De har också fått mig att inse vikten av att köpa löparskor som är ett nummer större än mina övriga skor – varma fötter tar större plats!

Förra året införskaffade jag ett par tävlingsskor för att peppa mig själv inför halvmaran och blev himla nöjd. Egentligen vet jag inte om de bidrog till någon snabbare hastighet, men känslan av en lättare sko på foten var välkommen. Jag skulle dock inte rekommendera att springa ett lopp i ett par helt nya skor, då risken för skavsår och feltramp och annat elände är för stor.

Nya skor är däremot toppen om du vill ta upp löpning efter ett uppehåll, eller för första gången. För min del gör ett skoinköp susen för motivationen. Dessutom tänker jag att det blir mer skonsamt för kroppen – ett par slitna och stumma gamla gympadojjor kommer förmodligen inte att hjälpa mig att hålla mig skadefri.

Träningsskor till vänster (snart läge för ett par nya) och de i mitt tycke snyggare racerskorna till höger. 

Klenis

Något jag med plågsam tydlighet insåg under söndagens lopp var att jag har blivit klen. Enligt min träningsdagbok så har styrketräning den senaste månaden utgjort 0 % av min totala träning.

I mitten av förra året laddade jag inför mitt andra halvmaraton med hjälp av ett löparprogram som framförallt fokuserar på löpteknik, samt styrke- och smidighetsträning för löpare. Det gav både självförtroende och resultat. Själva loppet flöt på på ett sätt som jag bara vågat drömma om och jag lyckades kapa min föregående tid med över tio minuter. 

Så jag tror det är dags att lägga in lite styrketräning igen. För om jag nu ska springa drygt 4 mil i juni så är det ju lämpligt att jag orkar hålla mig upprätt.



Återinförda träningstillbehör – träpinne och vikter.

”Det är bara att snöra på sig skorna och ge sig ut”

Jag vet inte hur många jag har hört just detta med att man inte behöver annat än ett par skor och ren vilja för att kunna genomföra ett skönt löppass. På sätt och vis stämmer det ju – till skillnad från många andra motionsformer så är löpning något man kan ägna sig åt lite varstans och inte enbart i ändamålsenliga lokaler.

Men samtidigt tycker jag själv att jag behöver en hel del annat, både ifråga om prylar och ifråga om förberedelser, för att jag ska få till en bra löprunda. Flera gånger när jag har varit ute och rest, så är det faktiskt löparprylarna som har gjort att jag har fått packa om till en större väska. Mer om detta framöver under etiketten ”utrustning och tillbehör”, där jag tänkte skriva om vilka kläder och saker jag gärna tar med mig ut.

 

Men det handlar inte bara om att ha rätt prylar med sig. För att få till ett riktigt bra pass så vill jag helst ha sovit tillräckligt, ha ätit och druckit på ett sätt som får mig att känna mig pigg och tillfreds och så vill jag dessutom gärna ha gott om tid. Nu är det ju inte alltid att allt detta går att få till. Ibland, när jag är trött eller stressad, kan ett löppass vara precis vad jag behöver. För att dra till med en något modifierad klyscha: De flesta träningspass du ångrar, är dem du inte genomför.

Kanske inte piggast i världen när klockan ringde strax före fem i morse och jag gav mig ut i mörkret. Men attans vad fint det kändes att låta benen gå och se solen stiga upp över stan.

 

Veckosummering vecka 11

Hittills insamlade medel: 3400 SEK
Veckans rekord: Personsämsta på ett 10-kilometerslopp

Nä, loppet gick inget vidare. Jag gick in i väggen, som löparessen kallar det. Hetväggen, skulle jag kunna kalla det. Plötsligt var det 34 grader i skuggan, efter ett par månader av regn och behagliga temperaturer. Första kilometern gick fint – innan jag kom ut i solen. Sedan blev det mer en fråga om att ta sig runt utan att kollapsa. 

Så nä, kombinationen för lite tempoträning och stekande sol var ingen hit. Men det sköna är att jag faktiskt inte tycker att det är hela världen. Fortsatt träning inför maran är det som gäller. Att få upp farten på milen igen får bli ett senare projekt.

Mellis

Under de perioder som jag befinner mig i Australien missar jag förstås en del av allt som händer hemma i Sverige. Tack och lov finns det ju många sätt att hålla sig uppdaterad på även på distans, men vissa saker måste man vara på plats för att kunna hänga med i. En sådan sak är utvecklingen av språket. Visserligen kan man via statusuppdateringar på Facebook och Instagramkommentarer lära sig de ord och uttryck som plötsligt alla använder. Men att själv börja använda dem då man inte deltar i några verbala samtal där de används, känns märkligt.

Under den senaste tiden har många skrivit om ”Mello”. Första året jag var iväg kändes det lite märkligt att komma hem och inte ha en aning om vilka av alla radiolåtar som deltagit i Melodifestivalen. Detta oroar mig dock inte längre – jag kan vila i vetskapen om att mina syskonbarn glatt och med stor inlevelse kommer att uppdatera mig om detta så snart jag kommer hem. Men fortfarande bär det mig emot att kalla det hela ”Mello”.

Ett liknande ord är ”mellis”, som är en förkortning för mellanmål. Det har använts längre än ”mello”, tror jag, och möjligen är det så att anledningen till att det dyker upp i min feed är för att många av mina vänner har yngre barn som äter mellisar som det måste uppdateras om. Dock har jag ännu inte stött på någon som har ätit mellomellis. Men det är säkert bara en tidsfråga.

För min del gäller en annan typ av mellanmål i helgen – i bemärkelsen ett mål som ligger på vägen mot ett större huvudmål. Imorgon ska jag göra löpsträckan i ett lagtriathlon som går av stapeln i Mooloolaba, norr om Brisbane. Lagtriathlon fungerar som en stafett: En god vän simmar, maken cyklar och jag springer. Mitt huvudsakliga löparmål i år är ju förstås Midnight Sun Marathon, så jag tänker lite på triathlonsträckan som ett tufft distanspass. Personligt rekord kommer det inte bli, men kul, det tänkte jag ha ändå!


Detta blir mitt fjärde lagtriathlon. Förra gången var i november under Noosa Triathlon Multi Sport Festival, som är ett stort evenemang. Här en bild från fältet för uppställning av cyklar.



 

Det finns inget bättre

Tisdagens ”vila” utvecklades till en ond cirkel. För lite sömn på grund av för mycket jobb ledde till för mycket kaffe som ledde till ont i magen som ledde till ytterligare inställda pass som, tillsammans med allt det andra, ledde till dålig sömn. Och så vidare.

Så igår kväll bestämde jag mig för att ta mig ur cirkeln. Lade fram träningskläderna innan jag gick och lade mig, vilket jag gjorde tidigare än föregående kvällar. Eftersom det fortfarande var lite motigt att komma ut i morse snörade jag på mig racerskrona och testade om jag kunde få till några hyfsade tusingar. Det kunde jag.

Det är inte hela världen om träningsveckan inte blir som man hade tänkt. Men vad gott det är när det vänder!

Energikontot

Skrev jag nyligen om att det inte var hela världen att jag inte nådde mina träningsmål varje vecka? Okej då, då får jag väl försöka leva som jag lär. Idag blev det jobb, jobb, jobb – och därmed inga 10 kilometer som planerat.

Häromdagen hände mig något som jag inte varit med om förut. När jag tog ut pengar gav bankomaten mig fel sorts sedlar – och då tyvärr av en lägre valör än den som stod på kvittot.

En bloggande kollega har skrivit klokt om att försöka ta ut för mycket på sitt energikonto och vikten av att vila. Kanske att den där bankomaten ville säga mig något?

Veckosummering vecka 10

Insamlade medel: 3050 SEK
Antal träningspass:  5
Antal kilometer sprungna: 37
Antal glada tillrop från familj, vänner och kollegor: Så att hjärtat svämmar över.

Ni är fantastiska!

Back-to-back?

Glada miner strax före den drygt två kilometer långa mördarbacken

Innan jag anmälde mig till maran frågade jag några löparintresserade vänner och kollegor om deras erfarenheter av att träna inför längre lopp. En av dem, som ägnar sig åt ultradistanslöpning, tipsade bland annat om så kallade back2back-pass.

Det tycks råda viss oklarhet kring vad back2back egentligen innebär, men om vi nöjer oss med definitionen ”två långpass två dagar i rad” och låter den som springer avgöra hur långt ett pass måste vara för att räknas som långt, så har jag gjort ett sådant (eller räknas det som två?) pass i helgen.

Alldeles oavsett så har jag sprungit backe-till-backe runt mitt älskade berg både lördag och söndag. Imorgon tror jag allt att benen ska få vila.

Bakom nästa krök

Bild från dagens runda. Bakom kröken väntade fortsatt uppförsbacke i ca 1 km.

Idag sprang jag drygt 15 km och simtränade i en halvtimma. Det gjorde för att jag ville, för att det passade och för att jag kände för det. Men det krävs också ett visst mått av planering och en dos motivation för att jag ska kunna träna mer än två timmar på en dag.

Att träna för ett lopp passar min personlighetstyp. De flesta som har levt eller arbetat nära mig känner till mitt i det närmaste tvångsmässiga behov av planering, struktur och av att skriva listor. Ett långsiktigt, mätbart mål som kräver kontinuerliga insatser går liksom bara inte att låta bli. Men något jag har gett upp är att följa något särskilt program.

Det finns hur många träningsprogram som helst att följa för den som vill träna för ett lopp eller klara av att springa ett visst antal kilometer. Det låter så lockande – följ de här råden, ta dig fram på de här kilometertiderna och under de här veckodagarna, så kommer du att klara din utmaning galant! Följ programmet och succén väntar bakom nästa krök!

Men träningsprogrammen tar ingen hänsyn till att du har annat att ägna dig åt i livet än träning. De bryr sig inte om att du sov dåligt i natt, att någon skickar en 60-sidig text som måste läsas och kommenteras tills helst igår eller att något händer dina nära och kära. Inte heller bryr de sig om att du faktiskt känner för att ägna din lediga tid just idag till att läsa en bok, umgås med familjen eller följa med ut på en spontan after work.

Och träningsprogrammen ger faktiskt inga garantier. De avgör inte din dagsform under dagen som loppet går, hur vädret blir eller vad som rör sig i ditt huvud på startlinjen – eller om du ens kommer att kunna vara där.

Så nej, att följa ett träningsprogram är inte något för mig. Jag har en idé om hur många kilometer jag vill göra på en vecka och hur många pass, men jag vet samtidigt att det inte kommer att förstöra min satsning om det inte fungerar en vecka. Rätt stort för ett planeringsfreak som jag.

Yogan och jag

En kväll i veckan har numera yoga första priotitet. Eftar att ha lyssnat på vänner och bekanta som talade lyriskt om yoga och hur den hjälpte dem att utvecklas som löpare/klättrare/cyklister/människor och en naprapat hemma i Sverige dessutom rekommenderade yoga för mitt stela skulderbladsparti, så anmälde jag mig till en lokal hathayogaklass.

Jag knatade iväg utan att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig. Jag föreställde mig nog superviga människor som skulle stå på huvudet i ljusa, luftiga kläder, med ett konstant svagt, inåtvänt leende på läpparna, och som skulle tala med mild röst om hur härligt det är att leva på grönt te och vetegräs. 

Riktigt så var det tack och lov inte. Istället möttes jag av en blandad grupp människor i vanliga träningskläder, fast utan skor, som tycktes njuta av att under en och en halv timmas tid stretcha igenom kroppen, fokusera på sin andning, acceptera hur saker känns och skratta tillsammans med en vänlig yogalärare med lite skruvad humor. 

Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som gör att jag vill gå tillbaka vecka efter vecka. Men några saker har jag insett. Anledningarna till mina stela skuldror är antagligen många och kan förklaras utifrån olika skolor. En sjukgymnast har talat om för många timmar vid datorn. Naprapaten menade att det faktiskt är löpningens fel. Yogan har fått mig att inse att det också handlar om hur jag andas i vardagen (alltför ytligt) och möjligen att jag har gjort stelheten till en del av mig, så att säga. Det känns liksom hemtamt att vara stel i höger skulderblad. 

Varje klass avslutas också med meditation och avslappning. Det låter klyschigt, men det var intressant att inse hur sällan jag vanligtvis stannar upp och låter allting liksom bara vara, utan att försöka analysera, förbättra, kritisera, utveckla. Ibland blir jag så irriterad när yogaläraren pratar om mindfulness att jag vill hoppa upp och ner och skrika högt. Men istället ligger jag där på min yogamatta och noterar att jag blir arg. Har svårt att säga om detta gör mig till en bättre människa eller bättre löpare. Men intressant är det. Och tillbaka går jag. Helst en kväll varje vecka.

Solblandat regn

 

Under morgonen hade vi faktiskt några omgångar av uppehåll. Visserligen inte långa nog för att jag skulle hinna springa min runda utan att bli genomblöt, men ändå tillräckliga för att jag skulle kunna knäppa några foton med iPod:en under min väg upp och ner från Mt Coot-tha.

 

Mt Coot-tha är en av mina Brisbanefavoriter. Vi bor alldeles lagom nära för att en runda runt och upp på berget ska bli ett bra långpass. Någon gång tänker jag mig att två varv vore en bra utmaning också. I morse sprang jag dock bara halvvägs upp. Fin utsikt över stan får man på vägen ändå.

Veckosummering vecka 9

Förra veckan var den tredje veckan i min uppladdning inför maratonet  i juni - och den första för insamlingen som jag har startat till förmån för Cancerfonden. Veckan kan summeras på följande vis:

Insamlade medel: 2000 SEK
Antal träningspass: 5
Antal kilometer sprungna: 36
Millimeter regn: 423,2

Hittills i år har Brisbane, där jag bor, fått hälften av sin normala årsnederbörd och under mars tre första dagar kom det lika mycket regn som det i genomsnitt gör under hela månaden. Ett av förra veckans träningspass var min simlektion. Jag kan nu crawla ungefär 10 meter utan varken simfenor eller simplatta. Fortsätter det regna på det här viset är det nog bäst att jag lär mig simma ännu längre...

Ett steg i taget

En god väns cancerdiagnos gör att mycket som vanligtvis känns viktigt, ter sig ganska fjuttigt. Stressen över kilometertider och deadlines framstår som onödig och till och med fånig.

Jag har sprungit av alla möjliga - och omöjliga - anledningar. Jag har sprungit för att imponera på den stora kärleken. Jag har sprungit för att komma över snussuget. Jag har sprungit för att gå ner i vikt. Jag har sprungit för att slå personliga rekord. Jag har sprungit för att jag är en endorfinjunkie. Jag har sprungit för att orka mig igenom jetlag. Jag har sprungit för att bearbeta svårigheter. Jag har sprungit för att jag måste. Jag har sprungit för att jag vill. Jag har sprungit för att jag älskar det.

Jag kommer att fortsätta att springa av alla dessa anledningar. Och så kommer jag springa för att samla in pengar till Cancerfonden.

För en tid sedan bestämde jag mig för att börja träna inför Midnight Sun Marathon som går av stapeln i Tromsø den 22 juni. Nu vädjar jag till dig att heja på mig genom att skänka pengar till Cancerfonden. 50 öre för varje meter jag ska springa borde väl inte vara orimligt?

På min insamlingssida kan du läsa om hur du kan bidra.