Race report Kretsloppet

Finaste lunchgänget

Perfekt dag. Vackert väder, men inte för varmt. Fick gå och prata med en kär vän och arbetskamrat i nästan två timmar. Fick sedan sitta och vara nöjd i solen på Hötorget tillsammans med promenadpartnern och fler kära vänner. Gladdes åt att två av de löpare jag känner satte PB:n och åt att jag helt utan bitterhet kunde gratulera dem. 

Det enda jag kunde ha varit utan var den berömda Frågan som kom från en obetänksam kollega på jobbets Kretsloppssittning. Nej, jag är inte gravid. Det finns faktiskt andra anledningar till att en kvinna kan vara ur form, trött och sliten. 

Att hålla

I Borås är det Kretsloppsvecka denna veckan. Högskolan där jag jobbar har anordnat en hållbarhetsdag och har varit med och anordnat en hållbarhetskonferens. Vi dricker rättvisemärkt kaffe och källsorterar för glatta livet. Mina kollegor arbetar hårt med att få in hållbarhetsaspekter i våra kurser.

Jag vill också hålla, både fysiskt och mentalt. Det går inte att rusa fram på alla plan i livet samtidigt. Är mycket nöjd och även stolt över att jag idag bytte startgrupp i Kretsloppet från springa-så-fort-jag-någonsin-kan-gruppen, till promenadgruppen!

Vill du fortfarande heja på mig? Skänk en slant till insamlingen som snart stänger!

Siffrorna

På tal om personbästa. Detta inlägg av min löpar-/blogg-/arbetskamrat Linda tar upp ett tema som jag har funderat på en del sedan jag började skriva om min löpning i den här bloggen. Siffrorna. Detta med resultat i siffror är något som tycks tillhöra motionslöparbloggsgenren. Det är inte helt ovanligt att folk som bloggar om löpning listar sina snabbaste lopp, sammanfattar veckans träning (som jag ju själv gör - ibland med viss tvekan) eller ingående beskriver hur fort deras intervaller gick under det senaste passet. 

För egen del är jag lite kluven till det här med siffrorna. När jag läser om andra motionärers träning och lopp, så är det för att jag vill få tips och bli motiverad, och för att det ger mig en känsla av att ingå i ett sammanhang - alltså inte så mycket för att se om de blir snabbare eller inte. Samtidigt kan det vara bra, när man letar råd och inspiration, att veta om man ligger på ungefär samma nivå som den som skriver eller om det rör sig om någon som spelar i en helt annan liga än man själv.

Avigsidan är dock att siffrorna kan inbjuda till en massa inte så sunda jämförelser. "Alla andra" verkar träna mer, bättre och smartare - och så fort de springer när det är lopp! Och, så klart, så tycks siffrorna också kunna inbjuda till en massa inte så trevliga kommentarer av typen "varför bloggar du om löpning, du som inte ens springer milen under 45?"

Så jag låter bli en lista med PB:n här i bloggen. Om du av någon anledning är intresserad av hur snabbt jag har sprungit en mil/en halvmara/en mara, så skicka mig ett mejl och fråga, vet ja! (Det går säkert att leta i gamla resultatlistor också, men det tycker jag verkar onödigt tidsödande.)

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Och så aktar du dig för för Helvetesbacken!

Inspirerad av förra veckans besök på Astrid Lindgrens värld gav jag mig ut ikväll för att "akta mig för" en backe. Under de två Kretslopp som jag har sprungit tidigare, så har den dykt upp efter nio kilometer. Den har inte varit välkommen. Men, tänkte jag, om jag kör backträning i den, så kanske den känns mindre skrämmande inför årets lopp? På liknande sätt har jag förberett mig inför en halvmara i Brisbane, då jag helt tränade på att springa över de broar som jag fruktade mest. Så ikväll sprang jag tio varv runt kvarteret och spurtade, så gott jag kunde, varje gång jag kom till backen.

Hela kvällen har jag känt mig nöjd med passet. Strunt samma att biobesökarna och turisterna och studenterna som börjar komma tillbaka till stan undrar vad man håller på med. Jag kommer att ta mig upp för den där backen som ingenting under årets lopp!

Sedan, inför det här blogginlägget, så kollade jag bansträckningen. De har visst ändrat den i år. Backen är inte längre med. Nåväl, ett rätt bra pass blev det ändå, om än inte fullt så Ronja Rövardotter-aktigt som jag först tänkte...

Den kanske inte ser så farlig ut, men efter 9 kilometer känns den mer som en alptopp än en liten kulle.

Vid sidan av

Igår gick Varbergsloppet av stapeln. Det är ett trevligt 10-kilometerslopp som bland annat går utmed världens vackraste strandpromenad. För två år sedan sprang jag det i värmen, men igår satt jag istället och skålade för en blivande brud på en filt i gräset medan en strid ström av deltagare flög/sprang/lunkade förbi. 

Ibland när jag springer lopp undrar jag varför jag inte istället är en av dem som sitter och har det gott vid sidan av banan. Det var himla trevligt att göra det igår. Fast samtidigt måste jag erkänna att de förbipasserande löparna väckte ett visst sug efter träningsrutiner, endorfinkickar och till och med tuffa intervaller. Ett bra tecken, tänker jag, efter några rätt vilsamma veckor.

Race report

Så här några dagar efter, när både den härliga lyckokänslan och stelheten i benen har börjat klinga av, så är det roligt att påminna sig själv om att man faktiskt sprang det där loppet. För min egen skull, och för eventuella intresserade läsare, kommer här nu en tämligen lång sammanfattning av mina intryck av Midnight Sun Marathon. 

Efter konferensens avslutande lunch var det dags att försöka ställa in sig på att det skulle springas maraton. Nummerlapp och timingchip skulle hämtas, mer mat skulle ätas, det skulle vilas och utrustningen skulle tänkas igenom. 

Efter att ha knutit trippelknutar på skorna, fyllt på vattenflaskor med hemgjord energidryck och fickorna med tuber med nötkräm, promenerade maken och jag ner till centrum där vi lämnade in våra överdragskläder och gick en sista nervösgång på toaletten. Tillslut stod vi på startlinjen och några minuter före start hittade min klocka äntligen satelliterna (det känns som om att det alltid tar längre tid när det är dags för lopp). 

Eftersom Midnight Sun Marathon är ett rätt litet lopp fanns det inga särskilda startgrupper, så vid startlinjen hamnade vi strax bakom den långsmala eliten som varken hade vatten eller energibars med sig. När startskottet väl gick var det därför nödvändigt att inte ens tänka tanken att försöka hålla samma tempo som dem runt omkring. Rätt fort gick det ändå och maken meddelade snart att det var bäst att vi skiljdes åt. Vi önskade varandra lycka till och sedan var jag ensam. 

Medan jag tog mig framåt och ut ur Tromsø centrum drabbades jag plötsligt av en överväldigande känsla av sorgsenhet. Jag grät en skvätt för den som inte längre är med oss och det orättvisa i att jag kan springa, medan många andra inte kan det. 

Snart tog dock endorfinerna och viljan att ta mig över Tromsøbrua över och när jag kom fram till Ishavskatedralen började jag att le. Det leendet höll i sig i stort sett hela den första milen utmed Tromsøsundet. Tempot var bra, solen bröt igenom molntäcket och utmed hela vägen stod familjer utanför sina hus och på sina balkonger och hejade på alla löpare. Jag high-five:ade de barn som sträckte ut sina händer och kände mig på topp. 

Efter 18 kilometer började det gå uppför, samtidigt som publiken tunnades ut och bron närmade sig igen. Vid själva brofästet stod en stor grupp som energiskt hejade på, men benen började ändå kännas rätt tunga uppför bron. Uppförsbacken är dock kortare på vägen tillbaka och ganska snart var det istället nerför som gällde. När banan vände in mot centrum igen passerades 21-kilometersskylten och jag vågade mig på ett glatt "tjoho". Att springa genom centrum var en riktigt kick, då uteserveringarna, såväl som trottoarerna var fulla av ivrigt påhejande publik. 

Strax efter halvvägs på väg in i centrum igen

Den tredje milen blev, som förväntat, den tuffaste. Det började regna och plötsligt kände jag mig både kall och illamående. Minsta uppförsbacke kändes tung och trots en fortsatt stöttande publik utmed vägen och en fantastisk utsikt, så kändes varje steg trögt att ta. Utmed en särskilt tung raksträcka började jag ropa till mig själv att det inte fanns på kartan att jag skulle stanna. Jag lydde min egen röst och någon kilometer före den sista vändpunkten fick jag med mig en banan från en av vätskestationerna. Den gjorde susen och rätt snart var jag framme vid vändpunkten vid flygplatsen och 30-kilometersmarkeringen. 

Vid det här laget började jag våga tänka att det skulle vara möjligt att klara målet att springa in på under fyra timmar. Maken och jag möttes och vi vinkade glatt på varandra. Jag accepterade att det kändes tufft och lät benen mala på. Det långsammare tempot gick upp avsevärt när jag sprang förbi vårt hotell, där en grupp av mina kollegor från konferensen hade samlats för att heja på. De tjoade och peppade och jag kunde inte annat än att börja le stort igen. 

De sista kilometrarna var en blandning av utmattning och eufori. När jag väl nådde centrum och huvudgatan som var packad med folk, så kände jag mig framförallt strålande glad. De sista hundra metrarna gick nedför och jag lyckades till och med få till en liten spurt.

Glad slutspurt

Precis efter målgång fick man en medalj om halsen och på något vis lyckades jag skrattande linka mig till en stol, där jag med darrande händer fick loss timingchipet från ena skosnöret. Jag hittade mig ett glas med dricka och stapplade för att hämta mina överdragskläder och sedan tillbaka för att se maken gå i mål. Tyvärr blev jag inte så långvarig, då jag fick halta tillbaka till omklädningsrummet igen för att tala med min numera bekanta vän Ulrik. 

Sedan följde en något förvirrad timme, där maken och jag tillslut hittade varandra i vimlet och tog en taxi hem. Väl tillbaka på hotellet och efter ytterligare ett samtal med Ulrik fick jag duschat och tillslut kom jag i säng. Morgonen därpå vaknade jag vrålhungrig, öm i ben, axlar och fötter och väldigt, väldigt nöjd, glad och rörd. 

Det jag framförallt kommer att minnas från Midnight Sun Marathon är den otroliga stämningen i det vackra Tromsø. Ingenstans under banan möttes man av sura miner eller argt tutande bilar, utan bara av glada hejarop från ung som gammal. Med en sådan publik, så blir det bra mycket enklare att nå sina mål. Så stort tack till alla utmed banan – ni var otroliga! 

Veckosummering vecka 25

Insamlade medel: 8 493 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 57,5
Tid på maran enligt loppets ännu inofficiella resultatlista: 03:48:34

Vilken vecka! Jag är så sjukt nöjd! Jag tänker skriva ihop en lite längre sammanfattning av mina intryck och upplevelser av maran under veckan. Men redan nu vill jag tacka för all pepp och alla gratulationer som har ramlat in via SMS, Facebook, Instagram och e-post och till den helt fantastiska publiken - särskilt kollegorna - som hejade på med stor inlevelse under själva loppet. Det betyder så oerhört mycket.

Också ett stort och varmt tack till er som under vägen har bidragit till insamlingen till Cancerfonden. Ni är fantastiska!

När den värsta stelheten har gått över (det är svårt att gå i trappor idag!) kommer jag att börja sikta mot nya löparmål. Och som sagt, insamlingen kommer jag fortsätta att hålla öppen ett tag till.

Jag hade tre drömmar inför mitt första maraton

1) Att ta mig runt

2) Att ta mig runt under 4 timmar

3) Att samla in 50 öre per meter i maratonet till Cancerfonden

Jag uppfyllde de två första. Om jag håller insamlingen öppen ett tag till, hjälper ni mig med det tredje?

Senaste dagarna i Tromsø

Onsdag lunch: Testar att springa över bron. Den är brant, men nog inte omöjlig.

Onsdag kväll - lördag lunch: Konferens. Stillasittande. Dricker vatten istället för kaffe på fikarasten och frågar om alkoholfritt vin till middagen. Har vissa koncentrationssvårigheter. Lyssnar för det mesta uppmärksamt på presentationerna, men kan inte låta bli att notera när folk som sitter nära hostar och nyser.

Lördag eftermiddag: Hämtar nummerlapp och timingchip i rådhuset. Kollar målgångssträckan och försöker visualisera hur det kommer att kännas att springa den. Pratar och pratar om ingenting. Det börjar regna. Petar i mig mat.

Nu: Förstår inte varför jag utsätter mig för det här. Visserligen en bekant känsla (samma som inför fredagens presentation), men likväl mycket påtaglig.

Hoppas kunna återkomma med en uppdatering imorgon.

Framme i Tromsø

Det är ljust hela tiden och jag undrar lite över hur det kommer att gå att springa över den där bron på lördag - två gånger dessutom!

Involvera publiken!

Den senaste veckan har det, som kanske har framgått här i bloggen, gått lite upp och ner med min maratonuppladdning. Jag har visserligen sprungit en hel del trots allt och dessutom fått mycket gjort på jobbet, men mentalt har det var lite tyngre. Jag har tvivlat på min egen förmåga både när det gäller att springa maraton och när det gäller att skriva konferenspapers. Tur att jag då har kloka vänner, en klok make och en klok familj att vända mig till och på så vis kan få både hejarop och perspektiv.

Under den där presentationen om att uppnå sina mål, talade jag om vikten av att involvera publiken under tiden man genomför sin satsning. Det kan man, enligt min erfarenhet, göra på olika vis.

Under själva träningsperioden inför ett lopp och under själva forskarutbildningen, så hjälper det förstås att ha en förstående och peppande omgivning. Det säger väl sig självt att saker och ting blir enklare när ens nära och kära uttrycker att de tror på din förmåga att genomföra det du föresatt dig, än när de bemöter dig med hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Under ett lopp kan du ta hjälp av både människor du känner och för dig okända personer i publiken. Till exempel kan du be vänner och familj att stå utplacerade vid särskilt jobbiga sträckor under loppet. Men glöm för all del inte alla andra välvilliga människor som tittar på. De gånger jag har sprungit med namnlapp har jag fått en extra skjuts av att folk i publiken ropar "Go Anna" (vilket dessutom kan leda till extra munterhet då utropet låter som ett det engelska ordet för varan). När jag har sprungit i blågula kläder i Australien har det också hänt att folk i publiken har börjat sjunga ABBA-låtar när jag passerar dem. Inte sällan finns det också ivriga barn som gärna vill ha en high five när du springer förbi - ett leende från dem när du ger dem det kan ge dig extra fart i steget.

Under själva disputationen kan du också involvera publiken, kanske inte genom att be om glada tillrop och high fives (disputationer inbjuder sällan till den typen av glädjeuttryck), men genom att ta till dig det råd som en av mina handledare gav mig per telefon på min disputationsdag (för övrigt när jag precis kommit in från en kort löprunda på morgonen): Tänk på att den som egentligen har det jobbigast under din disputation är opponenten, som är tilldelad rollen som "the bad guy". De allra flesta som är närvarande står förmodligen på din sida och vill inget hellre än att din avhandling ska bli godkänd. Även om de flesta ser dödsallvarliga ut under disputationsakten (som sagt, tillfället inbjuder sällan till allmän uppsluppenhet), så vill de dig väl. Så när du inte riktigt vet vad du ska svara när opponenten påpekar en inkonsekvens i dina resonemang, ta en paus och se ut över åhörarna.

För att sammanfatta: Visst, det viktigaste är att du hittar en tilltro till dig själv när du står inför svårigheter på vägen. Men det skadar inte att ibland också be om lite hjälp på vägen.

Inför Kretsloppet 2012 bad jag några av mina fina vänner att ställa sig i backen vid Carolikyrkan, som känns oändlig att ta sig an efter 9 kilometer. Deras ivriga påhejande gjorde susen. Här möter jag upp dem efter loppet för att ge dem en glad, tacksam och svettig kram.
Foto: Monica Lassi

Lycka till och var rädda om er!

Idag vill jag önska alla Göteborgsvarvslöpare lycka till i värmen och så vill jag passa på att påminna alla om vikten av att skydda sig mot solen. Här kan du läsa om varför det är så viktigt.

Inse att du inte är ensam!

Ibland är det svårt att hålla farten eller till och med att komma ut på sina rundor alls. Under min föreläsning om att ta sig i mål talade jag om hur viktigt jag tycker att det är att hitta andra som gör en liknande resa som jag själv.

Oavsett om det handlar om doktorandstudier, träning inför ett lopp eller ett faktiskt lopp, så blir det enklare om man kommunicerar med andra doktorander/träningstokar/löpare. Jag tycker det underlättar när jag inser att jag inte är ensam om det jag håller på med och att de problem som jag stöter på inte är unika.

Genom att hitta kollegor, träningskompisar och farthållare¹ är det lättare att själv hålla uppe tempot. Ibland handlar det om en mer kortvarig bekantskap, som är till hjälp just i stunden, som när du hittar någon under ett lopp som håller samma tempo som du under en viss sträcka. Men ibland, om du har tur, så kanske du och kollegan/träningskompisen/farthållaren till och med blir riktigt goda vänner på kuppen.

En i mängden: Doktorander och inom mitt fält välkända seniora² forskare vid en doktorandworkshop i samband med konferensen ISIC  2008. 

En i mängden: Bild från Brisbane Half Marathon 2011. 

¹ Alltid lika kul att använda "fart" när jag vet att jag har engelskspråkiga läsare. Under större lopp finns ofta farthållare vars uppgift är att komma i mål på en viss tid och peppa den grupp som väljer att springa med dem. De springer med exempelvis ballonger där färgen signalerar vilken tid de kommer att komma i mål på. 

² Att vara senior forskare är alltså något eftersträvansvärt och indikerar inte nödvändigtvis ålder, utan hur långt man har kommit i sin forskarkarriär. En klasskamrat från gymnasiet har skrivit om detta i sin blogg, som inte alls handlar om löpning. 

Jetlaggad men taggad

Nya skor och anmäld till Kretsloppet!

Planera mera

Verktyg för planering och uppföljning:
En avhandlingsplan och en sammanfattning av tempo under en halvmara

Det är kanske inte så förvånande att "Planera!" var mitt första råd under den där föreläsningen om långsiktiga mål.

När man tar sig an ett stort projekt och har en idé om att man vill genomföra det inom en viss tidsram, så menar jag att planering är helt avgörande. Jag tänker att få människor som vill springa ett lopp på en viss tid bara sätter igång vid startskottet utan att ha förberett sig. De flesta har förmodligen tränat en hel del inför loppet och har en idé om vilken fart de vill hålla per kilometer. På så vis kan man stämma av under loppets gång att man håller sig till sin ursprungsplan, och om man inte gör det, så kan man fundera på om något bör justeras. För precis som man har tänkt sig, kommer det förmodligen inte att bli. Men paradoxalt nog kan god planering göra att man är väl rustad att hantera och ta vara på det oförutsedda.

Inom löpningen talar man om fördelarna med att göra en”negativ split”,vilket innebär att man springer den andra halvan av loppet snabbare än vad man sprang den första. Om man spurtar redan i starten är risken att man blir utmattad innan man ens har kommit halvvägs. I början kan det därför vara en bra idé att koncentrera sig på hitta rytmen i löpningen och också kanske mer på att njuta av omgivningarna och det häftiga med att springa tillsammans med hundratals eller tusentals andra. Sedan, när man har kommit ungefär halvvägs, är det  läge att lägga i nästa växel och börja fokusera på mållinjen alltmer. Mer om detta en annan dag! 

Veckosummering vecka 11

Hittills insamlade medel: 3400 SEK
Veckans rekord: Personsämsta på ett 10-kilometerslopp

Nä, loppet gick inget vidare. Jag gick in i väggen, som löparessen kallar det. Hetväggen, skulle jag kunna kalla det. Plötsligt var det 34 grader i skuggan, efter ett par månader av regn och behagliga temperaturer. Första kilometern gick fint – innan jag kom ut i solen. Sedan blev det mer en fråga om att ta sig runt utan att kollapsa. 

Så nä, kombinationen för lite tempoträning och stekande sol var ingen hit. Men det sköna är att jag faktiskt inte tycker att det är hela världen. Fortsatt träning inför maran är det som gäller. Att få upp farten på milen igen får bli ett senare projekt.

Mellis

Under de perioder som jag befinner mig i Australien missar jag förstås en del av allt som händer hemma i Sverige. Tack och lov finns det ju många sätt att hålla sig uppdaterad på även på distans, men vissa saker måste man vara på plats för att kunna hänga med i. En sådan sak är utvecklingen av språket. Visserligen kan man via statusuppdateringar på Facebook och Instagramkommentarer lära sig de ord och uttryck som plötsligt alla använder. Men att själv börja använda dem då man inte deltar i några verbala samtal där de används, känns märkligt.

Under den senaste tiden har många skrivit om ”Mello”. Första året jag var iväg kändes det lite märkligt att komma hem och inte ha en aning om vilka av alla radiolåtar som deltagit i Melodifestivalen. Detta oroar mig dock inte längre – jag kan vila i vetskapen om att mina syskonbarn glatt och med stor inlevelse kommer att uppdatera mig om detta så snart jag kommer hem. Men fortfarande bär det mig emot att kalla det hela ”Mello”.

Ett liknande ord är ”mellis”, som är en förkortning för mellanmål. Det har använts längre än ”mello”, tror jag, och möjligen är det så att anledningen till att det dyker upp i min feed är för att många av mina vänner har yngre barn som äter mellisar som det måste uppdateras om. Dock har jag ännu inte stött på någon som har ätit mellomellis. Men det är säkert bara en tidsfråga.

För min del gäller en annan typ av mellanmål i helgen – i bemärkelsen ett mål som ligger på vägen mot ett större huvudmål. Imorgon ska jag göra löpsträckan i ett lagtriathlon som går av stapeln i Mooloolaba, norr om Brisbane. Lagtriathlon fungerar som en stafett: En god vän simmar, maken cyklar och jag springer. Mitt huvudsakliga löparmål i år är ju förstås Midnight Sun Marathon, så jag tänker lite på triathlonsträckan som ett tufft distanspass. Personligt rekord kommer det inte bli, men kul, det tänkte jag ha ändå!


Detta blir mitt fjärde lagtriathlon. Förra gången var i november under Noosa Triathlon Multi Sport Festival, som är ett stort evenemang. Här en bild från fältet för uppställning av cyklar.