Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Och så aktar du dig för för Helvetesbacken!

Inspirerad av förra veckans besök på Astrid Lindgrens värld gav jag mig ut ikväll för att "akta mig för" en backe. Under de två Kretslopp som jag har sprungit tidigare, så har den dykt upp efter nio kilometer. Den har inte varit välkommen. Men, tänkte jag, om jag kör backträning i den, så kanske den känns mindre skrämmande inför årets lopp? På liknande sätt har jag förberett mig inför en halvmara i Brisbane, då jag helt tränade på att springa över de broar som jag fruktade mest. Så ikväll sprang jag tio varv runt kvarteret och spurtade, så gott jag kunde, varje gång jag kom till backen.

Hela kvällen har jag känt mig nöjd med passet. Strunt samma att biobesökarna och turisterna och studenterna som börjar komma tillbaka till stan undrar vad man håller på med. Jag kommer att ta mig upp för den där backen som ingenting under årets lopp!

Sedan, inför det här blogginlägget, så kollade jag bansträckningen. De har visst ändrat den i år. Backen är inte längre med. Nåväl, ett rätt bra pass blev det ändå, om än inte fullt så Ronja Rövardotter-aktigt som jag först tänkte...

Den kanske inte ser så farlig ut, men efter 9 kilometer känns den mer som en alptopp än en liten kulle.

On the road again

Rosévinet är uppdrucket. Deckarna är utlästa. Avsked är tagna. Jag är tillbaka i Borås.

Det har varit en riktigt skön semester. Jag känner mig utvilad, nöjd och glad och ser faktiskt fram emot höstterminens jobbdeadlines och inplanerade lopp. Med drygt sju veckor kvar till Kretsloppet börjar jag bli riktigt pepp. 

Idag har jag... 

... uppdaterat mina träningsmål på FunBeat... 

... kört styrke- och smidighetsövningar... 

... hämtat ut min vinst...

... och kört 10 rätt snabba kilometer medan himlen färgades rosa. 

Det var bara det där med att gå och lägga sig i tid som inte riktigt blev av. 

Inse att du inte är ensam!

Ibland är det svårt att hålla farten eller till och med att komma ut på sina rundor alls. Under min föreläsning om att ta sig i mål talade jag om hur viktigt jag tycker att det är att hitta andra som gör en liknande resa som jag själv.

Oavsett om det handlar om doktorandstudier, träning inför ett lopp eller ett faktiskt lopp, så blir det enklare om man kommunicerar med andra doktorander/träningstokar/löpare. Jag tycker det underlättar när jag inser att jag inte är ensam om det jag håller på med och att de problem som jag stöter på inte är unika.

Genom att hitta kollegor, träningskompisar och farthållare¹ är det lättare att själv hålla uppe tempot. Ibland handlar det om en mer kortvarig bekantskap, som är till hjälp just i stunden, som när du hittar någon under ett lopp som håller samma tempo som du under en viss sträcka. Men ibland, om du har tur, så kanske du och kollegan/träningskompisen/farthållaren till och med blir riktigt goda vänner på kuppen.

En i mängden: Doktorander och inom mitt fält välkända seniora² forskare vid en doktorandworkshop i samband med konferensen ISIC  2008. 

En i mängden: Bild från Brisbane Half Marathon 2011. 

¹ Alltid lika kul att använda "fart" när jag vet att jag har engelskspråkiga läsare. Under större lopp finns ofta farthållare vars uppgift är att komma i mål på en viss tid och peppa den grupp som väljer att springa med dem. De springer med exempelvis ballonger där färgen signalerar vilken tid de kommer att komma i mål på. 

² Att vara senior forskare är alltså något eftersträvansvärt och indikerar inte nödvändigtvis ålder, utan hur långt man har kommit i sin forskarkarriär. En klasskamrat från gymnasiet har skrivit om detta i sin blogg, som inte alls handlar om löpning. 

Planera mera

Verktyg för planering och uppföljning:
En avhandlingsplan och en sammanfattning av tempo under en halvmara

Det är kanske inte så förvånande att "Planera!" var mitt första råd under den där föreläsningen om långsiktiga mål.

När man tar sig an ett stort projekt och har en idé om att man vill genomföra det inom en viss tidsram, så menar jag att planering är helt avgörande. Jag tänker att få människor som vill springa ett lopp på en viss tid bara sätter igång vid startskottet utan att ha förberett sig. De flesta har förmodligen tränat en hel del inför loppet och har en idé om vilken fart de vill hålla per kilometer. På så vis kan man stämma av under loppets gång att man håller sig till sin ursprungsplan, och om man inte gör det, så kan man fundera på om något bör justeras. För precis som man har tänkt sig, kommer det förmodligen inte att bli. Men paradoxalt nog kan god planering göra att man är väl rustad att hantera och ta vara på det oförutsedda.

Inom löpningen talar man om fördelarna med att göra en”negativ split”,vilket innebär att man springer den andra halvan av loppet snabbare än vad man sprang den första. Om man spurtar redan i starten är risken att man blir utmattad innan man ens har kommit halvvägs. I början kan det därför vara en bra idé att koncentrera sig på hitta rytmen i löpningen och också kanske mer på att njuta av omgivningarna och det häftiga med att springa tillsammans med hundratals eller tusentals andra. Sedan, när man har kommit ungefär halvvägs, är det  läge att lägga i nästa växel och börja fokusera på mållinjen alltmer. Mer om detta en annan dag! 

Pepp pepp

Häromdagen i lunchrummet nämnde två kollegor att de hade läst den engelska beskrivningen av bloggen och att de fann idén inspirerande. Båda sa också ”jag borde börja springa” och i nästa andetag ”efter avhandlingen”. Eftersom jag arbetar inom högskolesektorn har jag många kollegor som är mitt upp i, har genomfört eller kommer att genomföra ett avhandlingsprojekt.

Jag kommer aldrig att säga att någon borde börja springa, eftersom jag tycker att livet är för kort för att man ska ägna sig åt typer av motion som man inte roas av. Men jag berättande för kollegorna att jag personligen menar att löpningen bidrog till att jag lyckades slutföra min avhandling 2011.

Att genomföra en forskarutbildning är något av det bästa jag gjort och något som jag är tacksam över att jag fick möjlighet till – och som jag är stolt över att jag klarade av. Även om det ofta är roligt, så innebär avhandlingsskrivande också att man behöver kunna hantera långsiktiga mål och att man står ut med perioder av ensamhet. Jag tänker att detsamma gäller för andra stora projekt, som till exempel att träna inför och genomföra ett längre lopp.

Kort efter min disputation gavs jag möjligheten att prata med nyblivna doktorander om att genomföra en forskarutbildning och helst inom utsatt tid. Då jag under denna period var full av självförtroende tog jag mig glatt an rollen som akademisk livsstilscoach och presenterade On Experiences of the Years Spent on Doctoral Education 2007-2011 med följande fösta PowerPointbild:

Man kan alltid citera Wear Sunscreen

Jag är rädd att flera av de stackars studenterna såg mer skrämda än peppade ut efter min dragning – möjligen framstod jag i alltför hög grad som en känslolös prestationsprinsessa (jag menar, kolla det allt annat än avslappnade grinet på bilden till vänster) – men jag fick också en del positiv feedback om att mina idéer var inspirerande. Jag tänkte därför att jag framöver kommer att ägna några blogginlägg åt att jämföra avhandlingsprojekt (vilket jag tänker kan översättas till vilket stort personligt projekt som helst) och löpning – inte minst för att peppa mig själv. 

Morgonpasset

I landet uppochner är det fantastiskt att ge sig ut vid sextiden en lördagsmorgon, innan värmen kommer. Det där med huruvida man är en morgonmänniska eller inte tycks i hög grad vara kontextbundet.

Klenis

Något jag med plågsam tydlighet insåg under söndagens lopp var att jag har blivit klen. Enligt min träningsdagbok så har styrketräning den senaste månaden utgjort 0 % av min totala träning.

I mitten av förra året laddade jag inför mitt andra halvmaraton med hjälp av ett löparprogram som framförallt fokuserar på löpteknik, samt styrke- och smidighetsträning för löpare. Det gav både självförtroende och resultat. Själva loppet flöt på på ett sätt som jag bara vågat drömma om och jag lyckades kapa min föregående tid med över tio minuter. 

Så jag tror det är dags att lägga in lite styrketräning igen. För om jag nu ska springa drygt 4 mil i juni så är det ju lämpligt att jag orkar hålla mig upprätt.



Återinförda träningstillbehör – träpinne och vikter.

Back-to-back?

Glada miner strax före den drygt två kilometer långa mördarbacken

Innan jag anmälde mig till maran frågade jag några löparintresserade vänner och kollegor om deras erfarenheter av att träna inför längre lopp. En av dem, som ägnar sig åt ultradistanslöpning, tipsade bland annat om så kallade back2back-pass.

Det tycks råda viss oklarhet kring vad back2back egentligen innebär, men om vi nöjer oss med definitionen ”två långpass två dagar i rad” och låter den som springer avgöra hur långt ett pass måste vara för att räknas som långt, så har jag gjort ett sådant (eller räknas det som två?) pass i helgen.

Alldeles oavsett så har jag sprungit backe-till-backe runt mitt älskade berg både lördag och söndag. Imorgon tror jag allt att benen ska få vila.

Bakom nästa krök

Bild från dagens runda. Bakom kröken väntade fortsatt uppförsbacke i ca 1 km.

Idag sprang jag drygt 15 km och simtränade i en halvtimma. Det gjorde för att jag ville, för att det passade och för att jag kände för det. Men det krävs också ett visst mått av planering och en dos motivation för att jag ska kunna träna mer än två timmar på en dag.

Att träna för ett lopp passar min personlighetstyp. De flesta som har levt eller arbetat nära mig känner till mitt i det närmaste tvångsmässiga behov av planering, struktur och av att skriva listor. Ett långsiktigt, mätbart mål som kräver kontinuerliga insatser går liksom bara inte att låta bli. Men något jag har gett upp är att följa något särskilt program.

Det finns hur många träningsprogram som helst att följa för den som vill träna för ett lopp eller klara av att springa ett visst antal kilometer. Det låter så lockande – följ de här råden, ta dig fram på de här kilometertiderna och under de här veckodagarna, så kommer du att klara din utmaning galant! Följ programmet och succén väntar bakom nästa krök!

Men träningsprogrammen tar ingen hänsyn till att du har annat att ägna dig åt i livet än träning. De bryr sig inte om att du sov dåligt i natt, att någon skickar en 60-sidig text som måste läsas och kommenteras tills helst igår eller att något händer dina nära och kära. Inte heller bryr de sig om att du faktiskt känner för att ägna din lediga tid just idag till att läsa en bok, umgås med familjen eller följa med ut på en spontan after work.

Och träningsprogrammen ger faktiskt inga garantier. De avgör inte din dagsform under dagen som loppet går, hur vädret blir eller vad som rör sig i ditt huvud på startlinjen – eller om du ens kommer att kunna vara där.

Så nej, att följa ett träningsprogram är inte något för mig. Jag har en idé om hur många kilometer jag vill göra på en vecka och hur många pass, men jag vet samtidigt att det inte kommer att förstöra min satsning om det inte fungerar en vecka. Rätt stort för ett planeringsfreak som jag.