Senaste dagarna i Tromsø

Onsdag lunch: Testar att springa över bron. Den är brant, men nog inte omöjlig.

Onsdag kväll - lördag lunch: Konferens. Stillasittande. Dricker vatten istället för kaffe på fikarasten och frågar om alkoholfritt vin till middagen. Har vissa koncentrationssvårigheter. Lyssnar för det mesta uppmärksamt på presentationerna, men kan inte låta bli att notera när folk som sitter nära hostar och nyser.

Lördag eftermiddag: Hämtar nummerlapp och timingchip i rådhuset. Kollar målgångssträckan och försöker visualisera hur det kommer att kännas att springa den. Pratar och pratar om ingenting. Det börjar regna. Petar i mig mat.

Nu: Förstår inte varför jag utsätter mig för det här. Visserligen en bekant känsla (samma som inför fredagens presentation), men likväl mycket påtaglig.

Hoppas kunna återkomma med en uppdatering imorgon.

Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt!