Summering

21 700 kronor.

Tack. Tack för genrösa bidrag till Cancerfondeninsamlingen. Tack för hejarop och pepp (ofta via Facebook, men också via kommentarer här i bloggen, via e-post, utmed maratonsträckan och på jobbet/stan/var du nu träffat mig). Tack för att du har läst.

Nu är det dags att stänga insamlingen och logga ut från Blogger-kontot.

Och att fortsätta ta ett steg i taget.

Race report Kretsloppet

Finaste lunchgänget

Perfekt dag. Vackert väder, men inte för varmt. Fick gå och prata med en kär vän och arbetskamrat i nästan två timmar. Fick sedan sitta och vara nöjd i solen på Hötorget tillsammans med promenadpartnern och fler kära vänner. Gladdes åt att två av de löpare jag känner satte PB:n och åt att jag helt utan bitterhet kunde gratulera dem. 

Det enda jag kunde ha varit utan var den berömda Frågan som kom från en obetänksam kollega på jobbets Kretsloppssittning. Nej, jag är inte gravid. Det finns faktiskt andra anledningar till att en kvinna kan vara ur form, trött och sliten. 

Att hålla

I Borås är det Kretsloppsvecka denna veckan. Högskolan där jag jobbar har anordnat en hållbarhetsdag och har varit med och anordnat en hållbarhetskonferens. Vi dricker rättvisemärkt kaffe och källsorterar för glatta livet. Mina kollegor arbetar hårt med att få in hållbarhetsaspekter i våra kurser.

Jag vill också hålla, både fysiskt och mentalt. Det går inte att rusa fram på alla plan i livet samtidigt. Är mycket nöjd och även stolt över att jag idag bytte startgrupp i Kretsloppet från springa-så-fort-jag-någonsin-kan-gruppen, till promenadgruppen!

Vill du fortfarande heja på mig? Skänk en slant till insamlingen som snart stänger!

Superwoman?

Något blått skymtar fram under jobbkavajen. Kan kanske misstas för en Stålmannendräkt? Är dock endast kinesiotejp - bra för onda axlar, men ger tyvärr inga superkrafter.

Veckosummering vecka 36

Okej, mina vänner, nu är det sista chansen den här veckan. Insamlingen har rört på sig lite grann och är uppe i 18 593 kronor. Vill du bidra genom att skänka en slant via min insamling så är det hög tid! På söndag klockan 20.00 svensk tid stänger jag den. 

Tycker du att cancerforskning är viktig? Skänk då en slant. Cancerfonden är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning, men är helt beroende av testamenten och gåvor från privatpersoner och företag. 

Tycker du att det är viktigt att cancerpatienter och deras anhöriga har någonstans att vända sig med sina frågor? Skänk då en slant. Cancerfonden sprider kunskap om cancer och har bland annat en informations- och stödlinje för patienter, anhöriga och andra som har frågor om cancer.  

Tycker du att det är viktigt att färre drabbas av cancer? Skänk då en slant. Cancerfonden arbetar med att sprida kunskap om hur cancer kan förebyggas. 

Tycker du att min blogg har varit intressant/rolig/peppande att läsa? Skänk då en slant. Det skulle göra mig jätteglad!

Tycker du att min blogg är ointressant/tråkig/deppig och vill stödja Cancerfonden på något annat vis än genom min insamling? Gör det! 

Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Äntligen!

Efter en och en halv veckas förkylningsuppehåll var gårdagskvällens soliga runda extra välkommen. Det kändes som att halva Borås var ute och tränade intervaller inför nästa veckas lopp. Det andra paret fötter fick flera gånger påminna mig om att jag hade lovat att hålla ett försiktigt tempo. Så någon racerfart blev det inte - men åh vad skönt att veta att jag fortfarande minns hur man gör när man springer! 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Veckosummering vecka 35

Förra veckan var fin på många vis. Men på tränings- och insamlingsfronten intet nytt.

Saker man inte måste göra (eller köpa)

Åh, vad skönt det var att läsa i dagens DN (betalversionen) om att löparskor håller längre än vad försäljarna vill få dig att tro.

Jag har ett tag tänkt att jag "måste" byta de skor jag har när jag springer lopp, fastän jag fortfarande älskar dem och tycker att de känns bra. Nu känner jag mig stärkt i beslutet att köra även Kretsloppet i dem. Om jag blir av med den här förbannade förkylningen någon gång, vill säga. 

Siffrorna

På tal om personbästa. Detta inlägg av min löpar-/blogg-/arbetskamrat Linda tar upp ett tema som jag har funderat på en del sedan jag började skriva om min löpning i den här bloggen. Siffrorna. Detta med resultat i siffror är något som tycks tillhöra motionslöparbloggsgenren. Det är inte helt ovanligt att folk som bloggar om löpning listar sina snabbaste lopp, sammanfattar veckans träning (som jag ju själv gör - ibland med viss tvekan) eller ingående beskriver hur fort deras intervaller gick under det senaste passet. 

För egen del är jag lite kluven till det här med siffrorna. När jag läser om andra motionärers träning och lopp, så är det för att jag vill få tips och bli motiverad, och för att det ger mig en känsla av att ingå i ett sammanhang - alltså inte så mycket för att se om de blir snabbare eller inte. Samtidigt kan det vara bra, när man letar råd och inspiration, att veta om man ligger på ungefär samma nivå som den som skriver eller om det rör sig om någon som spelar i en helt annan liga än man själv.

Avigsidan är dock att siffrorna kan inbjuda till en massa inte så sunda jämförelser. "Alla andra" verkar träna mer, bättre och smartare - och så fort de springer när det är lopp! Och, så klart, så tycks siffrorna också kunna inbjuda till en massa inte så trevliga kommentarer av typen "varför bloggar du om löpning, du som inte ens springer milen under 45?"

Så jag låter bli en lista med PB:n här i bloggen. Om du av någon anledning är intresserad av hur snabbt jag har sprungit en mil/en halvmara/en mara, så skicka mig ett mejl och fråga, vet ja! (Det går säkert att leta i gamla resultatlistor också, men det tycker jag verkar onödigt tidsödande.)

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Prestation och produktivitet

En av de bästa sakerna med att delta i konferenser är de tillfällen då man inser att ens förebilder inom jobbet är helt mänskliga. När de som presenterar lysande papers som man flitigt kommer att citera visar sig bli hungriga och trötta, vara nervösa inför sina framträdanden och fundera på om deras forskning är meningsfull, precis som alla vi andra.

Jag fick under förra veckans konferensmiddag sitta mellan två av mina akademiska förebilder och vi diskuterade en rad saker som rör sig lite utanför själva innehållet i vår forskning, som till exempel vad det kan innebära att vara kvinna på en konferens som den här och i vår disciplin generellt. 

Vi talade också om motion, arbete, avslappning och prestation. Jag berättade om hur jag fann en befrielse i löpningen för några år sedan, då den att den gav mig en möjlighet att springa av mig stress och då den hjälpte mig att tänka mindre på vikt och mer på ork att röra sig. Men vi pratade också om baksidan av idéerna om att "ta hand om sin hälsa", hur man kanske tränar mest för att kunna hålla sig produktiv och hur träningen kan bli ytterligare ett område att prestera inom i ett liv redan fyllt av höga krav. (Ett närliggande tema läste jag för övrigt om  i DN i förra veckan: om hur sömn har kommit att ses som något onödigt och improduktivt, i en värld där njutning har ersatts av konsumtion av upplevelser.)

Den ena av mina bordsdamer talade under konferensen om kreativitetens fyra P: Plan, Play, Pressure and Pause. Detta fick mig ännu en gång att fundera på den där föreläsningen om likheter mellan löpning och avhandlingsskrivande - där talade jag mycket om vikten av att planera och pusha sig själv, men kanske mindre om vikten av att ha roligt och att pausa. Jag hade förvisso med två slides om att belöna sig själv och om vikten av att ha roligt, men de låg typiskt nog sist i presentationen.

Ja, denna typ av teman om prestation och produktivitet rörde sig alltså i den inre dialogen och i konversationerna med andra under en konferens om biblioteks- och informationsvetenskapliga begrepp. Kanske inte så mycket under själva sessionerna (då vi ju förstås mest hela tiden tänkte på och talade om frågan om vad information "egentligen" är - och om frågan i sig är relevant), men under de helt nödvändiga pauserna. Thank you ladies!

Belöna dig själv när du uppnått delmål -
inte riktigt samma sak som att pausa för att det är skönt att pausa, väl?

Måste du påminna dig om den saken?

Veckosummering vecka 34

Träningsmässigt gick förra veckan riktigt bra. Det var underbart att springa i platta Köpenhamn, men också gott att komma hem till den kuperade skogen i Borås.

Insamlingen har nu kommit upp i 18 493 kronor. Tack för detta! Alla bidrag, stora som små, är förstås fortfarande varmt välkomna.

Efter konferensen blev det en tur till Louisiana Museum of Modern Art, där man kunde delta i Yoko Onos Wish Tree.

Trädet var fullt av vita önskelappar som besökarna skrivit på och hängt upp. Även jag knöt en vit lapp om en gren och på min fanns en önskan om sinnesro. Så här i efterhand är det inte svårt att tänka på ordspråket om den friske som har många önskningar...

Sitta still och springa runt

Konferensdagarna är långa, intressanta och intensiva. Så mycket spring blir det dock inte. Søerne runt i morse var en skön kontrast till allt konferensstillasittande. 

Veckosummering vecka 33

Jodå, jag kom igång med löpningen igen efter förkylningsuppehållet. Men insamlingen har hållit sig lika still som Den lille havfrue. Vad göra?

Kuta genom Köpenhamn

Anlände idag till Köpenhamn, där jag ska delta i en konferens. Gav mig ut på en runda under kvällen. Det var jag inte ensam om - det kändes som om hela staden var i rörelse. 

På gångbanorna vid Søerne var det gott om kvällslöpare. 

Efter en halvmil insåg jag att det fanns de som var ute på mer än en vanlig kvällsrunda. Bakom mig på bilden springer en deltagare i...

... Ironman Copenhagen! 

Det var väl egentligen bara en dam som verkade helt oberörd av allt spring och fortsatt satt alldeles, alldeles stilla. 

Före och efter

- Det är tidigt en lördagsmorgon och normala människor sover och det småregnar och jag är fortfarande snuvig och har en finne på näsan.

- Tjoho! Redo för att fira bästa vännens födelsedag och åka på konferens! 

Första höstrundan?

Det var ganska kyligt igår kväll. Jag tog faktiskt på mig långbyxor. Marken var fuktig och dimman steg runt Borås många kullar. Men det var fortfarande ljust halv nio på kvällen och de flesta träd var fortfarande helt gröna.

Och åh vad skönt det var att få ge sig ut igen! Det gäller förstås att starta försiktigt efter en förkylning, så det blev en halvmil i bekvämt tempo med efterföljande löpstyrketräning.

Belöning

Att dra igång jobbet i 200 direkt efter semestern är inget jag rekommenderar. Jag klagar inte - jag gillar mitt jobb och är glad att jag har det - men efter drygt två veckors intensivarbete, varav en utan löpningen som ventil, så kände jag mig rätt "schleten". Nu när vi fick iväg det där bokmanuset som vi skulle i söndags kväll, så kändes det som att det var dags att försöka hitta ett läge som är mer hållbart. 

Eftersom jag visste att det skulle bli intensiva veckor, så hade jag bokat in en axel- och ryggmassage igår eftermiddag. När Linda postade det här inlägget i början av juni blev jag nyfiken och testade en halvkroppsmassage hos Helene. Jag blev inte besviken! Tvärtom, jag var supernöjd och bokade snabbt in en helkroppsmassage efter maran, vilket var ett klokt beslut. Helene lyckades nämligen då med något som ingen tidigare gjort mer än tillfälligt - hon fick loss det stela i mitt högra skulderblad! 

Hos Helene känner jag mig välkommen och väl omhändertagen. Hon tar sitt jobb på stort allvar - hennes princip är att inte boka in mer än två kunder per dag, för att kunna ge så bra behandlingar som möjligt. Dessutom har hon som vana att massera under tystnad, vilket jag trivs bra med. 

Inte är det särskilt dyrt heller, jämfört med de flesta andra ställen. En av anledningarna till det låga priset är att Helene och hennes man inte satsar på reklam. "Gör vi ett bra jobb, så kommer det att sprida sig i stan och folk kommer att hitta hit på så vis", sa hon första gången jag var där. Så nu säger jag som Linda: 

Ring Helene på 0733-602901 eller gå in i butiken på Yxhammarsgatan 3 i Borås för att boka tid!

Veckosummering vecka 32

Antal förkylningar: 1
Antal träningspass: 0
Antal bokmanus skickade till förlaget: 1
Nya bidrag till insamlingen: 0

Inläggen som aldrig blev

Det var länge sedan nu som jag skrev om den där föreläsningen om mätbara mål. Jag har försökt några gånger, men det vill sig liksom inte.

Före maratonet handlade det om ren prestationsångest. Vem är jag att skriva om att uppnå sina mål om jag måste bryta? Jag blev efter maran dessutom trött på hela grejen - i bloggen låter det ju som om att hela mitt liv går ut på att genomföra projekt och uppnå mål! 

Men sedan, har jag insett, handlar det också om jag inte längre håller med om vad jag sa då under föreläsningen. Nästa två inlägg skulle ha rubrikerna "Hitta goda förebilder..." och "... men jämför dig bara med dig själv!" Jag tänkte skriva om att hitta folk att inspireras av, men utan att hamna i jämförelseträsket, som bara är nedbrytande. Jag tänkte skriva om att det inte handlar om att vinna några VM eller Nobelpris. Men inlägget ville sig inte riktigt.

Visst, det är fint att hitta inspirerande personer i sin omgivning och det låter ju bra att "bara tävla mot sig själv". Men är det inte ofta så, att de som i en ständig självförbättringsiver "tävlar mot sig själva" för en ganska tröstlös kamp? Man blir ju aldrig tillräcklig i sina egna ögon. Och inte så sällan tror man därmed att man inte är det i andras heller. Så har det i varje fall varit för mig. 

Det lite paradoxala för min egen del är att samtidigt som jag har blivit löparbiten och färdig med avhandlingsskrället, så har jag, ett steg i taget, kommit närmre en tillvaro där jag jämför mig mindre och känner mindre revanschlusta. Förr var det det som drev mig. Världen, tyckte jag, hade varit jävlig mot mig och jag ville minsann visa den! 

Det kanske bara handlar om att jag blir äldre och det kanske inte har någonting med löpning eller jobb att göra. Men numera tänker jag allt oftare att andra är som andra är och jag är som jag är och det är okej. Och då behöver man inte lika desperat leta förebilder eller tävla mot sig själv. 

Nåväl, nu har jag varit tillräckligt självutlämnande och kvasi-psykologiserande för ett tag. Vi får se om jag återkommer till min föreläsning en annan dag. God natt och sov så gott! 

Dagar som den här

Dagar som den här gör mig inte precis snabbare. När jag är småförkyld och halsen är sur, glasögonen är på, flera deadlines närmar sig i rask takt, bröstryggen är stel av alla timmar framför datorn, det regnar och jag saknar min make. När inga färgglada träningskläder eller endorfinkickar står på dagordningen. 

Men det är dagar som den här jag gläds extra över en lunch med en god vän, dubbelavsnitt av Big Bang Theory, stora koppar te och vetskapen (eller i varje fall förhoppningen) om att jag snart kommer få springa igen - även på andra platser än Borås.

Veckosummering vecka 31

Jodå, fastän det blev några i mitt tycke för sena nätter med jobb, så blev det en hyfsad träningsvecka. Visserligen inget vettigt distanspass, men två bra intervallpass, ett styrketräningspass och ett snabbdistanspass. Även insamlingen har rört på sig: 18 433 kronor har via den skänkts till Cancerfonden.

Kort och snabbt

Hade en tanke om att springa en mil idag, men den utomordentligt trevliga bröllopsfesten som jag var på igår gjorde att en lite kortare sträcka kändes mer rimlig. Drygt fem kilometer blev det i ett för mig rätt högt tempo (ja, förutom vid fotopausen halvvägs då). Solen sken, stranden var full av folk och det var gott att kasta sig i Kattegatt efteråt.

Tusan för tusingar

I varje fall före frukost. Den första, som gick i lite nedförslut och i medvind, gick visserligen rätt snabbt, men den sista blev motsatt på alla vis.

Och så aktar du dig för för Helvetesbacken!

Inspirerad av förra veckans besök på Astrid Lindgrens värld gav jag mig ut ikväll för att "akta mig för" en backe. Under de två Kretslopp som jag har sprungit tidigare, så har den dykt upp efter nio kilometer. Den har inte varit välkommen. Men, tänkte jag, om jag kör backträning i den, så kanske den känns mindre skrämmande inför årets lopp? På liknande sätt har jag förberett mig inför en halvmara i Brisbane, då jag helt tränade på att springa över de broar som jag fruktade mest. Så ikväll sprang jag tio varv runt kvarteret och spurtade, så gott jag kunde, varje gång jag kom till backen.

Hela kvällen har jag känt mig nöjd med passet. Strunt samma att biobesökarna och turisterna och studenterna som börjar komma tillbaka till stan undrar vad man håller på med. Jag kommer att ta mig upp för den där backen som ingenting under årets lopp!

Sedan, inför det här blogginlägget, så kollade jag bansträckningen. De har visst ändrat den i år. Backen är inte längre med. Nåväl, ett rätt bra pass blev det ändå, om än inte fullt så Ronja Rövardotter-aktigt som jag först tänkte...

Den kanske inte ser så farlig ut, men efter 9 kilometer känns den mer som en alptopp än en liten kulle.

Veckosummering vecka 30

Det är dags att börja försöka få upp farten. Mina träningsmål handlar nu mindre om antal kilometer och mer om intervallpass och styrkepass, tillsammans med lite lagom långa distanspass. Jag får säga att jag är nöjd med förra veckans mix av dessa typer av pass.

Jag är även mycket nöjd med hur det går med insamlingen. 18 093 kronor har nu skänkts till Cancerfonden via min insamling. Tack vänner! Ytterligare 3005 kronor och målet är uppnått. Ditt bidrag är varmt välkommet.

En utmaning denna och nästa vecka är att försöka få till den rätta mixen av jobb, träning och vila. Är rädd att det kommer behöva bli lite väl mycket av det förstnämnda.

Apropå...

... Maraton-Petra, som är en av mina två favoritlöparbloggare (den andra är Linda):

Petra skriver en hel del om hur det är att vara kvinna och hålla på med löpning. Och om att vara kvinna överhuvudtaget. Jag tycker att hon gör ett jätteviktigt jobb. Det blir ibland motsägelsefullt, visst, men enligt min mening blir det också mer intressant på så vis. Det senaste har Petra bland annat kommenterat diskussionerna om fotbollselitens (o)kvinnliga (?) kroppar och det faktum att magar inte dras ihop över en natt efter en förlossning.

Hon skriver också om att löpning även för kvinnor kan vara en snorsport, medan iForm och andra tramstidskrifter fortfarande (år 2013!) ger en bild av att kvinnors löpning bör handla om att se attraktiv ut, på ett mycket tillrättalagt vis, mest hela tiden.

Så som en hyllning till Petra skulle jag vilja bidra med ytterligare några termer, som skulle kunna användas på samma sätt som snorsport. De är alla helt baserade på mina egna erfarenheter:

• Svett-sport (säger väl sig självt)
• Blåtå-sport (min vänstra pektånagel tycks numera ständigt vara blå) 
• Kräk-sport (du som läst min blogg ett tag vet vad jag menar)
• Fis-sport (det är precis vad det luktar på startlinjen eftersom alla är så nervösa)
• Kiss-sport (jodå, jag har kissat på mig vid målgång en gång)

Se så, ut och svettas med er nu! 

Utgång en lördagskväll

- Jag ska bara knäppa fast min midjeväska först.
(De nya shortsen hade ju ingen ficka!)

Andra saker jag har börjat säga på senare år:

- Ja, ha ha, det är på barnen man ser att man blir äldre.

- Ni där längst bak, vill ni kanske dela med er av vad det är som är så roligt?

- Ja, då var det in i ekorrhjulet igen! Men det är ju rätt skönt att börja jobba ändå, semester i all ära, men jag gillar vardagsrutiner.

On the road again

Rosévinet är uppdrucket. Deckarna är utlästa. Avsked är tagna. Jag är tillbaka i Borås.

Det har varit en riktigt skön semester. Jag känner mig utvilad, nöjd och glad och ser faktiskt fram emot höstterminens jobbdeadlines och inplanerade lopp. Med drygt sju veckor kvar till Kretsloppet börjar jag bli riktigt pepp. 

Idag har jag... 

... uppdaterat mina träningsmål på FunBeat... 

... kört styrke- och smidighetsövningar... 

... hämtat ut min vinst...

... och kört 10 rätt snabba kilometer medan himlen färgades rosa. 

Det var bara det där med att gå och lägga sig i tid som inte riktigt blev av. 

Semesterlöpning

För min del har det varit semester även när det gäller löpningen i ett par veckor nu. Jag har tagit en runda när jag känner för det och inte haft några specifika mål vad gäller antal avverkade kilometer eller typer av pass. Det har varit mycket välgörande.

En typ av löpning som jag uppskattar när jag har semester och/eller är på resande fot är sightseeing med löparskorna på. Tämligen förutsättningslöst ger man sig ut för att upptäcka en stad eller plats. Man har gott om tid och tar paus för att fotografera och fylla på depåerna på lämpliga caféer. Det som behövs är för vädret anpassade kläder, lokal valuta, en karta och gärna trevligt sällskap. GPS-klockan kan vara bra att ha med för att efteråt kunna förstå var man har sprungit, men kilometertider är mindre intressanta i denna typ av löpning.

På detta sätt har jag de senaste åren bland annat lärt känna eller återupptäckt Köpenhamn, Malmö, Wellington, Adelaide, Stanford - och nu i sommar Trondheim och Varberg. Det funkar alltså lika bra hemmavid som ute i världen.

Kaffepaus i Varberg

Veckosummering vecka 29

De flesta av mina 66 kilometrar i förra veckan avverkades per cykel. Ännu en gång är det alltså svårt att tala om någon lysande träningsvecka. 

Men en lysande vecka, det kan man tala om! Semester, sol, joggingturer till morgondoppet, en utflykt med bil till Bohuslän och en utflykt med cykel till Falkenberg, en helt fantastisk "fru-hippa" och en härlig sommarfest med släkt och vänner för att fira att maken och jag just blev makar förra året. 

Våra gäster var mycket generösa med bidrag till insamlingen. 17 543 kronor har nu skänkts till Cancerfonden. Wow!

Annat än löpning

Under tisdagen och onsdagen cyklades det utmed Ginstleden. Inte särskilt ansträngande, utan mest bara härligt och vackert. Kan rekommendera det varmt.

Veckosummering vecka 28

15 kilometers löpning och en timmes promenad. Många bad. 11 743 kronor till Cancerfondeninsamlingen!

Vid sidan av

Igår gick Varbergsloppet av stapeln. Det är ett trevligt 10-kilometerslopp som bland annat går utmed världens vackraste strandpromenad. För två år sedan sprang jag det i värmen, men igår satt jag istället och skålade för en blivande brud på en filt i gräset medan en strid ström av deltagare flög/sprang/lunkade förbi. 

Ibland när jag springer lopp undrar jag varför jag inte istället är en av dem som sitter och har det gott vid sidan av banan. Det var himla trevligt att göra det igår. Fast samtidigt måste jag erkänna att de förbipasserande löparna väckte ett visst sug efter träningsrutiner, endorfinkickar och till och med tuffa intervaller. Ett bra tecken, tänker jag, efter några rätt vilsamma veckor.

Do one thing every day that scares you

Idag joggade jag genom en hage full med kor. Det spelar ingen roll att jag växte upp på landet. Jag tycker att de är läskiga. Men jag gjorde det. Adrenalinkicken gjorde en slutspurt från grinden till badbryggan möjlig. Kvällsdopp är väl per definition härliga, men detta var nog sommarens härligaste hittills.

Veckosummering vecka 27

Förra veckans träning är inte mycket att summera: 9 kilometers löpning och en timmes promenad. Men med insamlingen går det framåt! 11 543 kronor har hittills skänkts till Cancerfonden. Tack, mina kära läsare!!

Vinnare

För oss motionslöpare handlar springandet inte om att vinna några tävlingar. Den enda man tävlar mot - klyschigt nog - är sig själv. Detta planerar jag för övrigt att skriva ett inlägg om, då jag återupptar min serie om att sikta mot och nå sina mål. 

Trots detta är det förstås roligt att vinna löparrelaterade tävlingar. Nyss blev jag uppmärksammad på att jag har vunnit supersnygga träningskläder i en tävling i Maratonbloggen genom att skicka in min bästa träningsbild. 

Tusen tack Petra för vinsten och tusen tack min käre hubby för att du tog fotot! 

Hallå?!

Stay tuned, skriver hon och försvinner.

Tanken var att jag skulle gå en intensivkurs för att lära mig crawla i veckan, men den fick tyvärr ställas in på grund av en infektion. När antibiotikan fått verka i några dagar var det enligt doktorn okej att ge sig ut på kortare turer, så igår blev det några härliga kilometer utmed havet.

Lite konstigt känns det att inte ha något mål att sikta mot förrän i september, men jag tänker att det säkert är hälsosamt. Semester på riktigt, liksom. 

Veckosummering vecka 26

Insamlade medel: 9 693 SEK

Mitt varmaste tack till alla er som hittills bidragit till att stötta Cancerfondens arbete via min insamling. Ni är fantastiska!

Fortfarande finns det möjlighet att bidra. Ingen gåva är för liten!

Idag börjar semestern och för mig en ny utmaning. Mer om det framöver. Stay tuned!

Race report

Så här några dagar efter, när både den härliga lyckokänslan och stelheten i benen har börjat klinga av, så är det roligt att påminna sig själv om att man faktiskt sprang det där loppet. För min egen skull, och för eventuella intresserade läsare, kommer här nu en tämligen lång sammanfattning av mina intryck av Midnight Sun Marathon. 

Efter konferensens avslutande lunch var det dags att försöka ställa in sig på att det skulle springas maraton. Nummerlapp och timingchip skulle hämtas, mer mat skulle ätas, det skulle vilas och utrustningen skulle tänkas igenom. 

Efter att ha knutit trippelknutar på skorna, fyllt på vattenflaskor med hemgjord energidryck och fickorna med tuber med nötkräm, promenerade maken och jag ner till centrum där vi lämnade in våra överdragskläder och gick en sista nervösgång på toaletten. Tillslut stod vi på startlinjen och några minuter före start hittade min klocka äntligen satelliterna (det känns som om att det alltid tar längre tid när det är dags för lopp). 

Eftersom Midnight Sun Marathon är ett rätt litet lopp fanns det inga särskilda startgrupper, så vid startlinjen hamnade vi strax bakom den långsmala eliten som varken hade vatten eller energibars med sig. När startskottet väl gick var det därför nödvändigt att inte ens tänka tanken att försöka hålla samma tempo som dem runt omkring. Rätt fort gick det ändå och maken meddelade snart att det var bäst att vi skiljdes åt. Vi önskade varandra lycka till och sedan var jag ensam. 

Medan jag tog mig framåt och ut ur Tromsø centrum drabbades jag plötsligt av en överväldigande känsla av sorgsenhet. Jag grät en skvätt för den som inte längre är med oss och det orättvisa i att jag kan springa, medan många andra inte kan det. 

Snart tog dock endorfinerna och viljan att ta mig över Tromsøbrua över och när jag kom fram till Ishavskatedralen började jag att le. Det leendet höll i sig i stort sett hela den första milen utmed Tromsøsundet. Tempot var bra, solen bröt igenom molntäcket och utmed hela vägen stod familjer utanför sina hus och på sina balkonger och hejade på alla löpare. Jag high-five:ade de barn som sträckte ut sina händer och kände mig på topp. 

Efter 18 kilometer började det gå uppför, samtidigt som publiken tunnades ut och bron närmade sig igen. Vid själva brofästet stod en stor grupp som energiskt hejade på, men benen började ändå kännas rätt tunga uppför bron. Uppförsbacken är dock kortare på vägen tillbaka och ganska snart var det istället nerför som gällde. När banan vände in mot centrum igen passerades 21-kilometersskylten och jag vågade mig på ett glatt "tjoho". Att springa genom centrum var en riktigt kick, då uteserveringarna, såväl som trottoarerna var fulla av ivrigt påhejande publik. 

Strax efter halvvägs på väg in i centrum igen

Den tredje milen blev, som förväntat, den tuffaste. Det började regna och plötsligt kände jag mig både kall och illamående. Minsta uppförsbacke kändes tung och trots en fortsatt stöttande publik utmed vägen och en fantastisk utsikt, så kändes varje steg trögt att ta. Utmed en särskilt tung raksträcka började jag ropa till mig själv att det inte fanns på kartan att jag skulle stanna. Jag lydde min egen röst och någon kilometer före den sista vändpunkten fick jag med mig en banan från en av vätskestationerna. Den gjorde susen och rätt snart var jag framme vid vändpunkten vid flygplatsen och 30-kilometersmarkeringen. 

Vid det här laget började jag våga tänka att det skulle vara möjligt att klara målet att springa in på under fyra timmar. Maken och jag möttes och vi vinkade glatt på varandra. Jag accepterade att det kändes tufft och lät benen mala på. Det långsammare tempot gick upp avsevärt när jag sprang förbi vårt hotell, där en grupp av mina kollegor från konferensen hade samlats för att heja på. De tjoade och peppade och jag kunde inte annat än att börja le stort igen. 

De sista kilometrarna var en blandning av utmattning och eufori. När jag väl nådde centrum och huvudgatan som var packad med folk, så kände jag mig framförallt strålande glad. De sista hundra metrarna gick nedför och jag lyckades till och med få till en liten spurt.

Glad slutspurt

Precis efter målgång fick man en medalj om halsen och på något vis lyckades jag skrattande linka mig till en stol, där jag med darrande händer fick loss timingchipet från ena skosnöret. Jag hittade mig ett glas med dricka och stapplade för att hämta mina överdragskläder och sedan tillbaka för att se maken gå i mål. Tyvärr blev jag inte så långvarig, då jag fick halta tillbaka till omklädningsrummet igen för att tala med min numera bekanta vän Ulrik. 

Sedan följde en något förvirrad timme, där maken och jag tillslut hittade varandra i vimlet och tog en taxi hem. Väl tillbaka på hotellet och efter ytterligare ett samtal med Ulrik fick jag duschat och tillslut kom jag i säng. Morgonen därpå vaknade jag vrålhungrig, öm i ben, axlar och fötter och väldigt, väldigt nöjd, glad och rörd. 

Det jag framförallt kommer att minnas från Midnight Sun Marathon är den otroliga stämningen i det vackra Tromsø. Ingenstans under banan möttes man av sura miner eller argt tutande bilar, utan bara av glada hejarop från ung som gammal. Med en sådan publik, så blir det bra mycket enklare att nå sina mål. Så stort tack till alla utmed banan – ni var otroliga! 

Veckosummering vecka 25

Insamlade medel: 8 493 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 57,5
Tid på maran enligt loppets ännu inofficiella resultatlista: 03:48:34

Vilken vecka! Jag är så sjukt nöjd! Jag tänker skriva ihop en lite längre sammanfattning av mina intryck och upplevelser av maran under veckan. Men redan nu vill jag tacka för all pepp och alla gratulationer som har ramlat in via SMS, Facebook, Instagram och e-post och till den helt fantastiska publiken - särskilt kollegorna - som hejade på med stor inlevelse under själva loppet. Det betyder så oerhört mycket.

Också ett stort och varmt tack till er som under vägen har bidragit till insamlingen till Cancerfonden. Ni är fantastiska!

När den värsta stelheten har gått över (det är svårt att gå i trappor idag!) kommer jag att börja sikta mot nya löparmål. Och som sagt, insamlingen kommer jag fortsätta att hålla öppen ett tag till.

Jag hade tre drömmar inför mitt första maraton

1) Att ta mig runt

2) Att ta mig runt under 4 timmar

3) Att samla in 50 öre per meter i maratonet till Cancerfonden

Jag uppfyllde de två första. Om jag håller insamlingen öppen ett tag till, hjälper ni mig med det tredje?

Senaste dagarna i Tromsø

Onsdag lunch: Testar att springa över bron. Den är brant, men nog inte omöjlig.

Onsdag kväll - lördag lunch: Konferens. Stillasittande. Dricker vatten istället för kaffe på fikarasten och frågar om alkoholfritt vin till middagen. Har vissa koncentrationssvårigheter. Lyssnar för det mesta uppmärksamt på presentationerna, men kan inte låta bli att notera när folk som sitter nära hostar och nyser.

Lördag eftermiddag: Hämtar nummerlapp och timingchip i rådhuset. Kollar målgångssträckan och försöker visualisera hur det kommer att kännas att springa den. Pratar och pratar om ingenting. Det börjar regna. Petar i mig mat.

Nu: Förstår inte varför jag utsätter mig för det här. Visserligen en bekant känsla (samma som inför fredagens presentation), men likväl mycket påtaglig.

Hoppas kunna återkomma med en uppdatering imorgon.

Veckosummering vecka 24

Insamlade medel: 7 643 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 34

Ja, här kommer den sent omsider, förra veckans summering. Två milpass och ett på dryga milen. Det snabbaste milpasset gick förvånande nog på 50 minuter, vilket är snabbt med mina mått mätt. Bästa rundan var dock utan tvekan den runt Trondheim i lördags tillsammans med maken som jag inte hade träffat på sju veckor.

Den här veckan blir det bara korta och lugna pass, mest för att mota bort tvångstankarna om att jag inte skulle komma ihåg hur man gör när man springer.

Framme i Tromsø

Det är ljust hela tiden och jag undrar lite över hur det kommer att gå att springa över den där bron på lördag - två gånger dessutom!

Documentary Practices of Marathon Runners?

Den huvudsakliga anledningen till att jag åker till Tromsö är faktiskt inte alls Midnight Sun Marathon, utan en konferens, DOCAM 13. Att jag anmälde mig till maran var bara en bonus - i mejlet som meddelade att vi hade blivit accepterade till konferensen uppmanades vi att snabbt boka hotellrum, då maran går av stapeln kvällen efter att konferensen har avslutats. Det är min förhoppning att konferensen ska ge min kollega och mig nya perspektiv på ett forskningsprojekt som vi har dragit igång i år.

Under förberedelserna inför konferensen har jag läst in en hel del för mig ny litteratur inom ett område som kallas för dokumentpraktiker. Under samma period har jag också, som bekant, löptränat en hel del och bloggat om detta. Under mina rundor har jag inte kunnat låta bli att leka med tanken på hobbylöpning och maratonbloggning som intressanta empiriska objekt. På en mental lista (som nu blev en nedskriven lista - ett dokument!) över papers som vore roliga att skriva har jag redan följande tre:

• Serious Leisure Documentary Practices: the Case of Hobby Runners
• Marathon Blogging as a Community of Practice
• Embodied Information Literacies: Fun Run Participants' Documentary Practices 

Inser i skrivande stund att jag förmodligen är den enda i hela världen som tycker att det här inlägget är roligt. Men om det mot förmodan skulle vara så att du också tycker det, så skulle jag gärna vilja uppmana dig att mejla mig. Vi kanske kan skriva en forskningsansökan tillsammans? Och inleda varje möte med en gemensam löprunda? 

There's a fine line...

... between locating a satellite and staring at your wrist like an idiot.
(Thank you, Runner's World). 

Igår pep klockan till efter en dryg kilometer och meddelade att den inte längre kunde hitta satelliterna. Vad gör jag då? Jo, jag stannar mitt på gångvägen och väntar och står och glor på den som... ja just det, en idiot.

Men i övrigt blev det en fin runda i den ljumma sommarkvällen. 

Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt! 

Veckosummering vecka 23

Insamlade medel: 6 743 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 2
Antal kilometer sprungna: 46

En tyst vecka

Det har varit en tyst vecka i bloggen. I måndags gick den person som insjuknade tidigare i vår bort. Mina tankar går förstås till de närmast anhöriga.

Jag har från början lovat att inte skriva om henom här. Men jag kommer att fortsätta att springa. Och jag kommer att fortsätta att samla in pengar för alla dem som har drabbats av och kommer att drabbas av cancer. Jag hoppas att du kommer att fortsätta att följa mig på vägen. 

Involvera publiken!

Den senaste veckan har det, som kanske har framgått här i bloggen, gått lite upp och ner med min maratonuppladdning. Jag har visserligen sprungit en hel del trots allt och dessutom fått mycket gjort på jobbet, men mentalt har det var lite tyngre. Jag har tvivlat på min egen förmåga både när det gäller att springa maraton och när det gäller att skriva konferenspapers. Tur att jag då har kloka vänner, en klok make och en klok familj att vända mig till och på så vis kan få både hejarop och perspektiv.

Under den där presentationen om att uppnå sina mål, talade jag om vikten av att involvera publiken under tiden man genomför sin satsning. Det kan man, enligt min erfarenhet, göra på olika vis.

Under själva träningsperioden inför ett lopp och under själva forskarutbildningen, så hjälper det förstås att ha en förstående och peppande omgivning. Det säger väl sig självt att saker och ting blir enklare när ens nära och kära uttrycker att de tror på din förmåga att genomföra det du föresatt dig, än när de bemöter dig med hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Under ett lopp kan du ta hjälp av både människor du känner och för dig okända personer i publiken. Till exempel kan du be vänner och familj att stå utplacerade vid särskilt jobbiga sträckor under loppet. Men glöm för all del inte alla andra välvilliga människor som tittar på. De gånger jag har sprungit med namnlapp har jag fått en extra skjuts av att folk i publiken ropar "Go Anna" (vilket dessutom kan leda till extra munterhet då utropet låter som ett det engelska ordet för varan). När jag har sprungit i blågula kläder i Australien har det också hänt att folk i publiken har börjat sjunga ABBA-låtar när jag passerar dem. Inte sällan finns det också ivriga barn som gärna vill ha en high five när du springer förbi - ett leende från dem när du ger dem det kan ge dig extra fart i steget.

Under själva disputationen kan du också involvera publiken, kanske inte genom att be om glada tillrop och high fives (disputationer inbjuder sällan till den typen av glädjeuttryck), men genom att ta till dig det råd som en av mina handledare gav mig per telefon på min disputationsdag (för övrigt när jag precis kommit in från en kort löprunda på morgonen): Tänk på att den som egentligen har det jobbigast under din disputation är opponenten, som är tilldelad rollen som "the bad guy". De allra flesta som är närvarande står förmodligen på din sida och vill inget hellre än att din avhandling ska bli godkänd. Även om de flesta ser dödsallvarliga ut under disputationsakten (som sagt, tillfället inbjuder sällan till allmän uppsluppenhet), så vill de dig väl. Så när du inte riktigt vet vad du ska svara när opponenten påpekar en inkonsekvens i dina resonemang, ta en paus och se ut över åhörarna.

För att sammanfatta: Visst, det viktigaste är att du hittar en tilltro till dig själv när du står inför svårigheter på vägen. Men det skadar inte att ibland också be om lite hjälp på vägen.

Inför Kretsloppet 2012 bad jag några av mina fina vänner att ställa sig i backen vid Carolikyrkan, som känns oändlig att ta sig an efter 9 kilometer. Deras ivriga påhejande gjorde susen. Här möter jag upp dem efter loppet för att ge dem en glad, tacksam och svettig kram.
Foto: Monica Lassi

Det här med att ta med sig en picknickkorg...

... har visst fått en ny innebörd.

Det här med att hälsa

Ibland roar jag mig under mina rundor med att försöka hälsa på så många som möjligt av dem jag möter. Om jag är lite för ansträngd för att prata försöker jag i varje fall att nicka. De flesta ser förvånade ut (om det inte är någon jag känner), men några hälsar glatt tillbaka. Ibland möts man en gång till under rundan och då blir det gärna en ännu gladare hälsning. Igår var det till och med en man som hälsade först.

Men sedan finns det de som faktiskt inte går att hälsa på. Jag har kollegor som i detalj skulle kunna transkribera/beskriva skeendet. Precis innan jag normalt skulle hälsa slår de ner blicken. Det är svårt att ta som något annat än ett råignorerande. Och så springer/går vi förbi varandra. Som om den andra inte fanns.

Vi talar om en liten stad där det sällan är någon trängsel på gångbanorna. Jag tror att jag ser rätt ofarlig ut. Vad är det värsta som kan hända om man säger hej?

33-åringen som klev ut genom dörren och sprang

- Det är som det är och det blir som det blir, tänkte hon.
15 kilometer blev det.