Summering

21 700 kronor.

Tack. Tack för genrösa bidrag till Cancerfondeninsamlingen. Tack för hejarop och pepp (ofta via Facebook, men också via kommentarer här i bloggen, via e-post, utmed maratonsträckan och på jobbet/stan/var du nu träffat mig). Tack för att du har läst.

Nu är det dags att stänga insamlingen och logga ut från Blogger-kontot.

Och att fortsätta ta ett steg i taget.

Att hålla

I Borås är det Kretsloppsvecka denna veckan. Högskolan där jag jobbar har anordnat en hållbarhetsdag och har varit med och anordnat en hållbarhetskonferens. Vi dricker rättvisemärkt kaffe och källsorterar för glatta livet. Mina kollegor arbetar hårt med att få in hållbarhetsaspekter i våra kurser.

Jag vill också hålla, både fysiskt och mentalt. Det går inte att rusa fram på alla plan i livet samtidigt. Är mycket nöjd och även stolt över att jag idag bytte startgrupp i Kretsloppet från springa-så-fort-jag-någonsin-kan-gruppen, till promenadgruppen!

Vill du fortfarande heja på mig? Skänk en slant till insamlingen som snart stänger!

Veckosummering vecka 36

Okej, mina vänner, nu är det sista chansen den här veckan. Insamlingen har rört på sig lite grann och är uppe i 18 593 kronor. Vill du bidra genom att skänka en slant via min insamling så är det hög tid! På söndag klockan 20.00 svensk tid stänger jag den. 

Tycker du att cancerforskning är viktig? Skänk då en slant. Cancerfonden är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning, men är helt beroende av testamenten och gåvor från privatpersoner och företag. 

Tycker du att det är viktigt att cancerpatienter och deras anhöriga har någonstans att vända sig med sina frågor? Skänk då en slant. Cancerfonden sprider kunskap om cancer och har bland annat en informations- och stödlinje för patienter, anhöriga och andra som har frågor om cancer.  

Tycker du att det är viktigt att färre drabbas av cancer? Skänk då en slant. Cancerfonden arbetar med att sprida kunskap om hur cancer kan förebyggas. 

Tycker du att min blogg har varit intressant/rolig/peppande att läsa? Skänk då en slant. Det skulle göra mig jätteglad!

Tycker du att min blogg är ointressant/tråkig/deppig och vill stödja Cancerfonden på något annat vis än genom min insamling? Gör det! 

Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Första höstrundan?

Det var ganska kyligt igår kväll. Jag tog faktiskt på mig långbyxor. Marken var fuktig och dimman steg runt Borås många kullar. Men det var fortfarande ljust halv nio på kvällen och de flesta träd var fortfarande helt gröna.

Och åh vad skönt det var att få ge sig ut igen! Det gäller förstås att starta försiktigt efter en förkylning, så det blev en halvmil i bekvämt tempo med efterföljande löpstyrketräning.

Inläggen som aldrig blev

Det var länge sedan nu som jag skrev om den där föreläsningen om mätbara mål. Jag har försökt några gånger, men det vill sig liksom inte.

Före maratonet handlade det om ren prestationsångest. Vem är jag att skriva om att uppnå sina mål om jag måste bryta? Jag blev efter maran dessutom trött på hela grejen - i bloggen låter det ju som om att hela mitt liv går ut på att genomföra projekt och uppnå mål! 

Men sedan, har jag insett, handlar det också om jag inte längre håller med om vad jag sa då under föreläsningen. Nästa två inlägg skulle ha rubrikerna "Hitta goda förebilder..." och "... men jämför dig bara med dig själv!" Jag tänkte skriva om att hitta folk att inspireras av, men utan att hamna i jämförelseträsket, som bara är nedbrytande. Jag tänkte skriva om att det inte handlar om att vinna några VM eller Nobelpris. Men inlägget ville sig inte riktigt.

Visst, det är fint att hitta inspirerande personer i sin omgivning och det låter ju bra att "bara tävla mot sig själv". Men är det inte ofta så, att de som i en ständig självförbättringsiver "tävlar mot sig själva" för en ganska tröstlös kamp? Man blir ju aldrig tillräcklig i sina egna ögon. Och inte så sällan tror man därmed att man inte är det i andras heller. Så har det i varje fall varit för mig. 

Det lite paradoxala för min egen del är att samtidigt som jag har blivit löparbiten och färdig med avhandlingsskrället, så har jag, ett steg i taget, kommit närmre en tillvaro där jag jämför mig mindre och känner mindre revanschlusta. Förr var det det som drev mig. Världen, tyckte jag, hade varit jävlig mot mig och jag ville minsann visa den! 

Det kanske bara handlar om att jag blir äldre och det kanske inte har någonting med löpning eller jobb att göra. Men numera tänker jag allt oftare att andra är som andra är och jag är som jag är och det är okej. Och då behöver man inte lika desperat leta förebilder eller tävla mot sig själv. 

Nåväl, nu har jag varit tillräckligt självutlämnande och kvasi-psykologiserande för ett tag. Vi får se om jag återkommer till min föreläsning en annan dag. God natt och sov så gott! 

Dagar som den här

Dagar som den här gör mig inte precis snabbare. När jag är småförkyld och halsen är sur, glasögonen är på, flera deadlines närmar sig i rask takt, bröstryggen är stel av alla timmar framför datorn, det regnar och jag saknar min make. När inga färgglada träningskläder eller endorfinkickar står på dagordningen. 

Men det är dagar som den här jag gläds extra över en lunch med en god vän, dubbelavsnitt av Big Bang Theory, stora koppar te och vetskapen (eller i varje fall förhoppningen) om att jag snart kommer få springa igen - även på andra platser än Borås.

Veckosummering vecka 31

Jodå, fastän det blev några i mitt tycke för sena nätter med jobb, så blev det en hyfsad träningsvecka. Visserligen inget vettigt distanspass, men två bra intervallpass, ett styrketräningspass och ett snabbdistanspass. Även insamlingen har rört på sig: 18 433 kronor har via den skänkts till Cancerfonden.

Veckosummering vecka 23

Insamlade medel: 6 743 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 2
Antal kilometer sprungna: 46

En tyst vecka

Det har varit en tyst vecka i bloggen. I måndags gick den person som insjuknade tidigare i vår bort. Mina tankar går förstås till de närmast anhöriga.

Jag har från början lovat att inte skriva om henom här. Men jag kommer att fortsätta att springa. Och jag kommer att fortsätta att samla in pengar för alla dem som har drabbats av och kommer att drabbas av cancer. Jag hoppas att du kommer att fortsätta att följa mig på vägen. 

33-åringen som klev ut genom dörren och sprang

- Det är som det är och det blir som det blir, tänkte hon.
15 kilometer blev det. 

Every step you take

Läste en intervju om en debuterande författare hos Maraton-Petra idag. Han jämför sitt skrivande med att springa ett maraton: "Att skriva en bok är väldigt likt att springa ett marathon. Du sätter upp ett tydligt mål och därefter krävs en stor målmedvetenhet och uthållighet på den långa vägen till mål."

En av mina idéer under föreläsningen om långsiktiga mål handlade om att tänka på att varje steg räknas.

Det är inte alltid roligt att springa. Det kan göra ont. Det kan vara tråkigt. Du kan vara för trött. Det är inte alltid heller du känner dig inspirerad att skriva på ditt avhandlingsmanus. Ditt ämne kan kännas ointressant. Du känner inget flow. Du är för trött.

Alla träningsrundor/skrivdagar känns inte fantastiska. Men var och en av dem tar dig närmre målet. När det känns som att det inte finns någon anledning i hela världen att fortsätta - ta bara ett steg till. Och sedan ett till. Och sedan ytterligare ett. Tillslut kommer du att komma till en nedförsbacke. Och en dag kommer du att komma i mål - just för att du har tagit vart och ett av de där stegen.

.

Bild: Susan Lorentzen

PS. Ett viktigt sidospår: Det finns en låt som innehåller textraden ”every step you take”. Den låten är inte romantisk. Den handlar om det sjuka i svartsjuka. Den enda som ska räkna varje steg du tar är du själv. Om någon i din närhet försöker kontrollera och följa upp ditt varje steg, så är något i den relationen väldigt fel. Det handlar varken om kärlek eller om omtanke, vad hen än säger. Det handlar om osäkerhet och behov av makt och kontroll från den andra personens sida. Och nej, det finns ingenting i det du gör, som gör en sådan kontroll nödvändig. Här hittar du en fantastisk blogg om saken. Var rädd om dig! 

Långpassöndag

Idag har jag sprungit längre än vad jag någonsin har sprungit förut. Jag hade bestämt mig för att testa 30 kilometer och så blev det.

Jag var faktiskt ganska nervös inför passet och hade till och med lite problem att sova igår natt. Möjligen bidrog i och för sig grannpojkarnas skönsång till detta: De började försiktigt med att sjunga att de var kungar av sand vid tiotiden. Lite senare ylade de om att någon skulle veta att de saknade henne. Ännu lite senare gick de över till att skråla om hur busiga de kunde vara med diverse instrument och verktyg. Jag tvivlade på saken och kunde tack och lov somna om tillslut.

Passet gick oväntat bra. Efter fem-sex kilometer blev jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men när Janne Lucas började att sjunga om en ensam och vilsen morgonmås och jag samtidigt kom till en nedförsbacke, så började jag tänka att detta skulle kunna gå, trots allt. Och det gjorde det!

Under själva passet kände jag mig rätt pigg och kunde stå ut med lite ömmande tår och vetskapen om att jag har både höftböjare och axlar. Värre blev det när jag kom in igen. Efter en dusch började jag må på ett sätt som jag kan tänka mig att grannpojkarna idag kan känna igen sig i. Detta var något nytt. Men en rejäl lunch i små små tuggor och mycket vätska i små små klunkar rådde tack och lov bot på det hela.

Nyss hemkommen, bara aningens darrig. 

Saker som inte går att förutse

Idag har hela Borås solen i ögonen och det var en ren fröjd att ge sig ut och springa under lunchen (vilket jag för övrigt gör mycket sällan).

På vägen ut mötte jag en bekant och hörde mig själv säga att jag bara skulle springa en mil idag. För drygt tre år sedan tyckte jag att två kilometer var rena pinan. Idag njöt jag i drygt tio. Saker förändras. Också till det bättre. 

God morgon!

Ibland är det bara att gå upp och ta på sig kläderna man lade fram kvällen före och ge sig ut utan att tänka för mycket. Vakna, det kan man göra på vägen.

Den välkomna tystnaden

Jag lever tillsammans med en jävligt tjatig typ. Så fort jag vaknar på morgonen sätter hon igång. Så här kan det låta:

- Åh, nej, är det redan morgon? Varför la du dig inte tidigare igår kväll? Och ska du ut och springa nu? Det är väl onödigt? Vem försöker du lura? Du kommer ändå aldrig att orka springa ett maraton, tjockis. Du kan lika gärna lägga ner. Och förresten, ett osminkat acnedrabbat ansikte är det ändå ingen som vill se. Bäst att du håller dig inne. Och om du ska hinna färdigt till den där deadlinen så måste du sätta igång nu. Fast det kommer du ändå inte att göra. Latmask! 

Och så fortsätter det. Det är väldigt tröttsamt. Men det är här löpningen kommer in i bilden. Får jag bara på mig skorna och ger mig utanför dörren så är det en stor seger, för redan efter de första stegen så tystnar hon. Hon orkar inte hänga med i mitt tempo. När jag kommer tillbaka in är hon borta. Inte undra på att löpningen är beroendeframkallande. 

Det obegripliga

5 snabba kilometer före frukost i platta Fremantle, söder om Perth där jag spenderar veckan. (Har följt med maken som är här på jobbresa. Jag skriver på en bok och handleder masterstudenter, precis som vanligt.)

Satte sedan på datorn och möttes av nyheten om vad som hänt vid Boston Marathon. Helt obegripligt, förfärligt, fruktansvärt. Orden räcker inte till.

Varför Cancerfonden?

Mitt springande, och bloggandet om det, kommer inte att bota någon som är sjuk. Jag är verkligen ingen expert på cancersjukdomar. Det enda jag har att säga om cancer är fula saker. 

Med Cancerfonden är det annorlunda. Cancerfonden är den "enskilt största finansiären av svensk cancerforskning". Dessutom arbetar Cancerfonden med att sprida kunskap om cancer och om hur cancer kan förebyggas. 

De flesta av oss kommer - direkt eller indirekt - någon gång att drabbas av cancer. Cancerfondens arbete för att förebygga och utveckla metoderna för att bota cancer är livsviktigt. Det är därför jag stöttar Cancerfonden och försöker få andra att göra detsamma. 

Låt solen fortsätta att skina! 

Planera mera

Verktyg för planering och uppföljning:
En avhandlingsplan och en sammanfattning av tempo under en halvmara

Det är kanske inte så förvånande att "Planera!" var mitt första råd under den där föreläsningen om långsiktiga mål.

När man tar sig an ett stort projekt och har en idé om att man vill genomföra det inom en viss tidsram, så menar jag att planering är helt avgörande. Jag tänker att få människor som vill springa ett lopp på en viss tid bara sätter igång vid startskottet utan att ha förberett sig. De flesta har förmodligen tränat en hel del inför loppet och har en idé om vilken fart de vill hålla per kilometer. På så vis kan man stämma av under loppets gång att man håller sig till sin ursprungsplan, och om man inte gör det, så kan man fundera på om något bör justeras. För precis som man har tänkt sig, kommer det förmodligen inte att bli. Men paradoxalt nog kan god planering göra att man är väl rustad att hantera och ta vara på det oförutsedda.

Inom löpningen talar man om fördelarna med att göra en”negativ split”,vilket innebär att man springer den andra halvan av loppet snabbare än vad man sprang den första. Om man spurtar redan i starten är risken att man blir utmattad innan man ens har kommit halvvägs. I början kan det därför vara en bra idé att koncentrera sig på hitta rytmen i löpningen och också kanske mer på att njuta av omgivningarna och det häftiga med att springa tillsammans med hundratals eller tusentals andra. Sedan, när man har kommit ungefär halvvägs, är det  läge att lägga i nästa växel och börja fokusera på mållinjen alltmer. Mer om detta en annan dag!