Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Veckosummering vecka 33

Jodå, jag kom igång med löpningen igen efter förkylningsuppehållet. Men insamlingen har hållit sig lika still som Den lille havfrue. Vad göra?

Framme i Tromsø

Det är ljust hela tiden och jag undrar lite över hur det kommer att gå att springa över den där bron på lördag - två gånger dessutom!

Det här med att hälsa

Ibland roar jag mig under mina rundor med att försöka hälsa på så många som möjligt av dem jag möter. Om jag är lite för ansträngd för att prata försöker jag i varje fall att nicka. De flesta ser förvånade ut (om det inte är någon jag känner), men några hälsar glatt tillbaka. Ibland möts man en gång till under rundan och då blir det gärna en ännu gladare hälsning. Igår var det till och med en man som hälsade först.

Men sedan finns det de som faktiskt inte går att hälsa på. Jag har kollegor som i detalj skulle kunna transkribera/beskriva skeendet. Precis innan jag normalt skulle hälsa slår de ner blicken. Det är svårt att ta som något annat än ett råignorerande. Och så springer/går vi förbi varandra. Som om den andra inte fanns.

Vi talar om en liten stad där det sällan är någon trängsel på gångbanorna. Jag tror att jag ser rätt ofarlig ut. Vad är det värsta som kan hända om man säger hej?