Race report

Så här några dagar efter, när både den härliga lyckokänslan och stelheten i benen har börjat klinga av, så är det roligt att påminna sig själv om att man faktiskt sprang det där loppet. För min egen skull, och för eventuella intresserade läsare, kommer här nu en tämligen lång sammanfattning av mina intryck av Midnight Sun Marathon. 

Efter konferensens avslutande lunch var det dags att försöka ställa in sig på att det skulle springas maraton. Nummerlapp och timingchip skulle hämtas, mer mat skulle ätas, det skulle vilas och utrustningen skulle tänkas igenom. 

Efter att ha knutit trippelknutar på skorna, fyllt på vattenflaskor med hemgjord energidryck och fickorna med tuber med nötkräm, promenerade maken och jag ner till centrum där vi lämnade in våra överdragskläder och gick en sista nervösgång på toaletten. Tillslut stod vi på startlinjen och några minuter före start hittade min klocka äntligen satelliterna (det känns som om att det alltid tar längre tid när det är dags för lopp). 

Eftersom Midnight Sun Marathon är ett rätt litet lopp fanns det inga särskilda startgrupper, så vid startlinjen hamnade vi strax bakom den långsmala eliten som varken hade vatten eller energibars med sig. När startskottet väl gick var det därför nödvändigt att inte ens tänka tanken att försöka hålla samma tempo som dem runt omkring. Rätt fort gick det ändå och maken meddelade snart att det var bäst att vi skiljdes åt. Vi önskade varandra lycka till och sedan var jag ensam. 

Medan jag tog mig framåt och ut ur Tromsø centrum drabbades jag plötsligt av en överväldigande känsla av sorgsenhet. Jag grät en skvätt för den som inte längre är med oss och det orättvisa i att jag kan springa, medan många andra inte kan det. 

Snart tog dock endorfinerna och viljan att ta mig över Tromsøbrua över och när jag kom fram till Ishavskatedralen började jag att le. Det leendet höll i sig i stort sett hela den första milen utmed Tromsøsundet. Tempot var bra, solen bröt igenom molntäcket och utmed hela vägen stod familjer utanför sina hus och på sina balkonger och hejade på alla löpare. Jag high-five:ade de barn som sträckte ut sina händer och kände mig på topp. 

Efter 18 kilometer började det gå uppför, samtidigt som publiken tunnades ut och bron närmade sig igen. Vid själva brofästet stod en stor grupp som energiskt hejade på, men benen började ändå kännas rätt tunga uppför bron. Uppförsbacken är dock kortare på vägen tillbaka och ganska snart var det istället nerför som gällde. När banan vände in mot centrum igen passerades 21-kilometersskylten och jag vågade mig på ett glatt "tjoho". Att springa genom centrum var en riktigt kick, då uteserveringarna, såväl som trottoarerna var fulla av ivrigt påhejande publik. 

Strax efter halvvägs på väg in i centrum igen

Den tredje milen blev, som förväntat, den tuffaste. Det började regna och plötsligt kände jag mig både kall och illamående. Minsta uppförsbacke kändes tung och trots en fortsatt stöttande publik utmed vägen och en fantastisk utsikt, så kändes varje steg trögt att ta. Utmed en särskilt tung raksträcka började jag ropa till mig själv att det inte fanns på kartan att jag skulle stanna. Jag lydde min egen röst och någon kilometer före den sista vändpunkten fick jag med mig en banan från en av vätskestationerna. Den gjorde susen och rätt snart var jag framme vid vändpunkten vid flygplatsen och 30-kilometersmarkeringen. 

Vid det här laget började jag våga tänka att det skulle vara möjligt att klara målet att springa in på under fyra timmar. Maken och jag möttes och vi vinkade glatt på varandra. Jag accepterade att det kändes tufft och lät benen mala på. Det långsammare tempot gick upp avsevärt när jag sprang förbi vårt hotell, där en grupp av mina kollegor från konferensen hade samlats för att heja på. De tjoade och peppade och jag kunde inte annat än att börja le stort igen. 

De sista kilometrarna var en blandning av utmattning och eufori. När jag väl nådde centrum och huvudgatan som var packad med folk, så kände jag mig framförallt strålande glad. De sista hundra metrarna gick nedför och jag lyckades till och med få till en liten spurt.

Glad slutspurt

Precis efter målgång fick man en medalj om halsen och på något vis lyckades jag skrattande linka mig till en stol, där jag med darrande händer fick loss timingchipet från ena skosnöret. Jag hittade mig ett glas med dricka och stapplade för att hämta mina överdragskläder och sedan tillbaka för att se maken gå i mål. Tyvärr blev jag inte så långvarig, då jag fick halta tillbaka till omklädningsrummet igen för att tala med min numera bekanta vän Ulrik. 

Sedan följde en något förvirrad timme, där maken och jag tillslut hittade varandra i vimlet och tog en taxi hem. Väl tillbaka på hotellet och efter ytterligare ett samtal med Ulrik fick jag duschat och tillslut kom jag i säng. Morgonen därpå vaknade jag vrålhungrig, öm i ben, axlar och fötter och väldigt, väldigt nöjd, glad och rörd. 

Det jag framförallt kommer att minnas från Midnight Sun Marathon är den otroliga stämningen i det vackra Tromsø. Ingenstans under banan möttes man av sura miner eller argt tutande bilar, utan bara av glada hejarop från ung som gammal. Med en sådan publik, så blir det bra mycket enklare att nå sina mål. Så stort tack till alla utmed banan – ni var otroliga! 

Veckosummering vecka 25

Insamlade medel: 8 493 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 57,5
Tid på maran enligt loppets ännu inofficiella resultatlista: 03:48:34

Vilken vecka! Jag är så sjukt nöjd! Jag tänker skriva ihop en lite längre sammanfattning av mina intryck och upplevelser av maran under veckan. Men redan nu vill jag tacka för all pepp och alla gratulationer som har ramlat in via SMS, Facebook, Instagram och e-post och till den helt fantastiska publiken - särskilt kollegorna - som hejade på med stor inlevelse under själva loppet. Det betyder så oerhört mycket.

Också ett stort och varmt tack till er som under vägen har bidragit till insamlingen till Cancerfonden. Ni är fantastiska!

När den värsta stelheten har gått över (det är svårt att gå i trappor idag!) kommer jag att börja sikta mot nya löparmål. Och som sagt, insamlingen kommer jag fortsätta att hålla öppen ett tag till.

Jag hade tre drömmar inför mitt första maraton

1) Att ta mig runt

2) Att ta mig runt under 4 timmar

3) Att samla in 50 öre per meter i maratonet till Cancerfonden

Jag uppfyllde de två första. Om jag håller insamlingen öppen ett tag till, hjälper ni mig med det tredje?

Senaste dagarna i Tromsø

Onsdag lunch: Testar att springa över bron. Den är brant, men nog inte omöjlig.

Onsdag kväll - lördag lunch: Konferens. Stillasittande. Dricker vatten istället för kaffe på fikarasten och frågar om alkoholfritt vin till middagen. Har vissa koncentrationssvårigheter. Lyssnar för det mesta uppmärksamt på presentationerna, men kan inte låta bli att notera när folk som sitter nära hostar och nyser.

Lördag eftermiddag: Hämtar nummerlapp och timingchip i rådhuset. Kollar målgångssträckan och försöker visualisera hur det kommer att kännas att springa den. Pratar och pratar om ingenting. Det börjar regna. Petar i mig mat.

Nu: Förstår inte varför jag utsätter mig för det här. Visserligen en bekant känsla (samma som inför fredagens presentation), men likväl mycket påtaglig.

Hoppas kunna återkomma med en uppdatering imorgon.

Veckosummering vecka 24

Insamlade medel: 7 643 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 34

Ja, här kommer den sent omsider, förra veckans summering. Två milpass och ett på dryga milen. Det snabbaste milpasset gick förvånande nog på 50 minuter, vilket är snabbt med mina mått mätt. Bästa rundan var dock utan tvekan den runt Trondheim i lördags tillsammans med maken som jag inte hade träffat på sju veckor.

Den här veckan blir det bara korta och lugna pass, mest för att mota bort tvångstankarna om att jag inte skulle komma ihåg hur man gör när man springer.

Framme i Tromsø

Det är ljust hela tiden och jag undrar lite över hur det kommer att gå att springa över den där bron på lördag - två gånger dessutom!

Documentary Practices of Marathon Runners?

Den huvudsakliga anledningen till att jag åker till Tromsö är faktiskt inte alls Midnight Sun Marathon, utan en konferens, DOCAM 13. Att jag anmälde mig till maran var bara en bonus - i mejlet som meddelade att vi hade blivit accepterade till konferensen uppmanades vi att snabbt boka hotellrum, då maran går av stapeln kvällen efter att konferensen har avslutats. Det är min förhoppning att konferensen ska ge min kollega och mig nya perspektiv på ett forskningsprojekt som vi har dragit igång i år.

Under förberedelserna inför konferensen har jag läst in en hel del för mig ny litteratur inom ett område som kallas för dokumentpraktiker. Under samma period har jag också, som bekant, löptränat en hel del och bloggat om detta. Under mina rundor har jag inte kunnat låta bli att leka med tanken på hobbylöpning och maratonbloggning som intressanta empiriska objekt. På en mental lista (som nu blev en nedskriven lista - ett dokument!) över papers som vore roliga att skriva har jag redan följande tre:

• Serious Leisure Documentary Practices: the Case of Hobby Runners
• Marathon Blogging as a Community of Practice
• Embodied Information Literacies: Fun Run Participants' Documentary Practices 

Inser i skrivande stund att jag förmodligen är den enda i hela världen som tycker att det här inlägget är roligt. Men om det mot förmodan skulle vara så att du också tycker det, så skulle jag gärna vilja uppmana dig att mejla mig. Vi kanske kan skriva en forskningsansökan tillsammans? Och inleda varje möte med en gemensam löprunda? 

There's a fine line...

... between locating a satellite and staring at your wrist like an idiot.
(Thank you, Runner's World). 

Igår pep klockan till efter en dryg kilometer och meddelade att den inte längre kunde hitta satelliterna. Vad gör jag då? Jo, jag stannar mitt på gångvägen och väntar och står och glor på den som... ja just det, en idiot.

Men i övrigt blev det en fin runda i den ljumma sommarkvällen. 

Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt! 

Veckosummering vecka 23

Insamlade medel: 6 743 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 2
Antal kilometer sprungna: 46

En tyst vecka

Det har varit en tyst vecka i bloggen. I måndags gick den person som insjuknade tidigare i vår bort. Mina tankar går förstås till de närmast anhöriga.

Jag har från början lovat att inte skriva om henom här. Men jag kommer att fortsätta att springa. Och jag kommer att fortsätta att samla in pengar för alla dem som har drabbats av och kommer att drabbas av cancer. Jag hoppas att du kommer att fortsätta att följa mig på vägen. 

Involvera publiken!

Den senaste veckan har det, som kanske har framgått här i bloggen, gått lite upp och ner med min maratonuppladdning. Jag har visserligen sprungit en hel del trots allt och dessutom fått mycket gjort på jobbet, men mentalt har det var lite tyngre. Jag har tvivlat på min egen förmåga både när det gäller att springa maraton och när det gäller att skriva konferenspapers. Tur att jag då har kloka vänner, en klok make och en klok familj att vända mig till och på så vis kan få både hejarop och perspektiv.

Under den där presentationen om att uppnå sina mål, talade jag om vikten av att involvera publiken under tiden man genomför sin satsning. Det kan man, enligt min erfarenhet, göra på olika vis.

Under själva träningsperioden inför ett lopp och under själva forskarutbildningen, så hjälper det förstås att ha en förstående och peppande omgivning. Det säger väl sig självt att saker och ting blir enklare när ens nära och kära uttrycker att de tror på din förmåga att genomföra det du föresatt dig, än när de bemöter dig med hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Under ett lopp kan du ta hjälp av både människor du känner och för dig okända personer i publiken. Till exempel kan du be vänner och familj att stå utplacerade vid särskilt jobbiga sträckor under loppet. Men glöm för all del inte alla andra välvilliga människor som tittar på. De gånger jag har sprungit med namnlapp har jag fått en extra skjuts av att folk i publiken ropar "Go Anna" (vilket dessutom kan leda till extra munterhet då utropet låter som ett det engelska ordet för varan). När jag har sprungit i blågula kläder i Australien har det också hänt att folk i publiken har börjat sjunga ABBA-låtar när jag passerar dem. Inte sällan finns det också ivriga barn som gärna vill ha en high five när du springer förbi - ett leende från dem när du ger dem det kan ge dig extra fart i steget.

Under själva disputationen kan du också involvera publiken, kanske inte genom att be om glada tillrop och high fives (disputationer inbjuder sällan till den typen av glädjeuttryck), men genom att ta till dig det råd som en av mina handledare gav mig per telefon på min disputationsdag (för övrigt när jag precis kommit in från en kort löprunda på morgonen): Tänk på att den som egentligen har det jobbigast under din disputation är opponenten, som är tilldelad rollen som "the bad guy". De allra flesta som är närvarande står förmodligen på din sida och vill inget hellre än att din avhandling ska bli godkänd. Även om de flesta ser dödsallvarliga ut under disputationsakten (som sagt, tillfället inbjuder sällan till allmän uppsluppenhet), så vill de dig väl. Så när du inte riktigt vet vad du ska svara när opponenten påpekar en inkonsekvens i dina resonemang, ta en paus och se ut över åhörarna.

För att sammanfatta: Visst, det viktigaste är att du hittar en tilltro till dig själv när du står inför svårigheter på vägen. Men det skadar inte att ibland också be om lite hjälp på vägen.

Inför Kretsloppet 2012 bad jag några av mina fina vänner att ställa sig i backen vid Carolikyrkan, som känns oändlig att ta sig an efter 9 kilometer. Deras ivriga påhejande gjorde susen. Här möter jag upp dem efter loppet för att ge dem en glad, tacksam och svettig kram.
Foto: Monica Lassi

Det här med att ta med sig en picknickkorg...

... har visst fått en ny innebörd.

Det här med att hälsa

Ibland roar jag mig under mina rundor med att försöka hälsa på så många som möjligt av dem jag möter. Om jag är lite för ansträngd för att prata försöker jag i varje fall att nicka. De flesta ser förvånade ut (om det inte är någon jag känner), men några hälsar glatt tillbaka. Ibland möts man en gång till under rundan och då blir det gärna en ännu gladare hälsning. Igår var det till och med en man som hälsade först.

Men sedan finns det de som faktiskt inte går att hälsa på. Jag har kollegor som i detalj skulle kunna transkribera/beskriva skeendet. Precis innan jag normalt skulle hälsa slår de ner blicken. Det är svårt att ta som något annat än ett råignorerande. Och så springer/går vi förbi varandra. Som om den andra inte fanns.

Vi talar om en liten stad där det sällan är någon trängsel på gångbanorna. Jag tror att jag ser rätt ofarlig ut. Vad är det värsta som kan hända om man säger hej?