Summering

21 700 kronor.

Tack. Tack för genrösa bidrag till Cancerfondeninsamlingen. Tack för hejarop och pepp (ofta via Facebook, men också via kommentarer här i bloggen, via e-post, utmed maratonsträckan och på jobbet/stan/var du nu träffat mig). Tack för att du har läst.

Nu är det dags att stänga insamlingen och logga ut från Blogger-kontot.

Och att fortsätta ta ett steg i taget.

Sitta still och springa runt

Konferensdagarna är långa, intressanta och intensiva. Så mycket spring blir det dock inte. Søerne runt i morse var en skön kontrast till allt konferensstillasittande. 

Kuta genom Köpenhamn

Anlände idag till Köpenhamn, där jag ska delta i en konferens. Gav mig ut på en runda under kvällen. Det var jag inte ensam om - det kändes som om hela staden var i rörelse. 

På gångbanorna vid Søerne var det gott om kvällslöpare. 

Efter en halvmil insåg jag att det fanns de som var ute på mer än en vanlig kvällsrunda. Bakom mig på bilden springer en deltagare i...

... Ironman Copenhagen! 

Det var väl egentligen bara en dam som verkade helt oberörd av allt spring och fortsatt satt alldeles, alldeles stilla. 

Före och efter

- Det är tidigt en lördagsmorgon och normala människor sover och det småregnar och jag är fortfarande snuvig och har en finne på näsan.

- Tjoho! Redo för att fira bästa vännens födelsedag och åka på konferens! 

Apropå...

... Maraton-Petra, som är en av mina två favoritlöparbloggare (den andra är Linda):

Petra skriver en hel del om hur det är att vara kvinna och hålla på med löpning. Och om att vara kvinna överhuvudtaget. Jag tycker att hon gör ett jätteviktigt jobb. Det blir ibland motsägelsefullt, visst, men enligt min mening blir det också mer intressant på så vis. Det senaste har Petra bland annat kommenterat diskussionerna om fotbollselitens (o)kvinnliga (?) kroppar och det faktum att magar inte dras ihop över en natt efter en förlossning.

Hon skriver också om att löpning även för kvinnor kan vara en snorsport, medan iForm och andra tramstidskrifter fortfarande (år 2013!) ger en bild av att kvinnors löpning bör handla om att se attraktiv ut, på ett mycket tillrättalagt vis, mest hela tiden.

Så som en hyllning till Petra skulle jag vilja bidra med ytterligare några termer, som skulle kunna användas på samma sätt som snorsport. De är alla helt baserade på mina egna erfarenheter:

• Svett-sport (säger väl sig självt)
• Blåtå-sport (min vänstra pektånagel tycks numera ständigt vara blå) 
• Kräk-sport (du som läst min blogg ett tag vet vad jag menar)
• Fis-sport (det är precis vad det luktar på startlinjen eftersom alla är så nervösa)
• Kiss-sport (jodå, jag har kissat på mig vid målgång en gång)

Se så, ut och svettas med er nu! 

Semesterlöpning

För min del har det varit semester även när det gäller löpningen i ett par veckor nu. Jag har tagit en runda när jag känner för det och inte haft några specifika mål vad gäller antal avverkade kilometer eller typer av pass. Det har varit mycket välgörande.

En typ av löpning som jag uppskattar när jag har semester och/eller är på resande fot är sightseeing med löparskorna på. Tämligen förutsättningslöst ger man sig ut för att upptäcka en stad eller plats. Man har gott om tid och tar paus för att fotografera och fylla på depåerna på lämpliga caféer. Det som behövs är för vädret anpassade kläder, lokal valuta, en karta och gärna trevligt sällskap. GPS-klockan kan vara bra att ha med för att efteråt kunna förstå var man har sprungit, men kilometertider är mindre intressanta i denna typ av löpning.

På detta sätt har jag de senaste åren bland annat lärt känna eller återupptäckt Köpenhamn, Malmö, Wellington, Adelaide, Stanford - och nu i sommar Trondheim och Varberg. Det funkar alltså lika bra hemmavid som ute i världen.

Kaffepaus i Varberg

Saker som inte går att förutse

Idag har hela Borås solen i ögonen och det var en ren fröjd att ge sig ut och springa under lunchen (vilket jag för övrigt gör mycket sällan).

På vägen ut mötte jag en bekant och hörde mig själv säga att jag bara skulle springa en mil idag. För drygt tre år sedan tyckte jag att två kilometer var rena pinan. Idag njöt jag i drygt tio. Saker förändras. Också till det bättre. 

God morgon!

Ibland är det bara att gå upp och ta på sig kläderna man lade fram kvällen före och ge sig ut utan att tänka för mycket. Vakna, det kan man göra på vägen.

Söndagslunch med långpass

Hur fantastiskt är det inte att få följande inbjudan: Kom och häng med dina kusiner, spring en runda med oss och stanna på en bit mat. Vi hämtar dig vid bussen! 

Min söndag spenderades tillsammans med två av mina kusiner och deras familjer (som inkluderar små och stora barn, samt husdjur av alla de slag). Kusinen Petra och hennes make Magnus tog med mig ut på en runda i det härliga vårvädret. Jag var inställd på långpass, men hade inte riktigt tagit med i beräkningen att Magnus är en välmeriterad multisportare. Tack och lov känner han sig lite "otränad" och höll snällt Anna-tempo i 18 kilometer. Lunchen efteråt var mycket god och mycket välkommen. 

Nu är jag hemma igen och går omkring och skrattar för mig själv som jag ibland gör efter långpass. Det känns som en välkommen avslutning på en ganska tung vecka. 

Tusen tack, kära finkusiner, för en supersöndag!

Den välkomna tystnaden

Jag lever tillsammans med en jävligt tjatig typ. Så fort jag vaknar på morgonen sätter hon igång. Så här kan det låta:

- Åh, nej, är det redan morgon? Varför la du dig inte tidigare igår kväll? Och ska du ut och springa nu? Det är väl onödigt? Vem försöker du lura? Du kommer ändå aldrig att orka springa ett maraton, tjockis. Du kan lika gärna lägga ner. Och förresten, ett osminkat acnedrabbat ansikte är det ändå ingen som vill se. Bäst att du håller dig inne. Och om du ska hinna färdigt till den där deadlinen så måste du sätta igång nu. Fast det kommer du ändå inte att göra. Latmask! 

Och så fortsätter det. Det är väldigt tröttsamt. Men det är här löpningen kommer in i bilden. Får jag bara på mig skorna och ger mig utanför dörren så är det en stor seger, för redan efter de första stegen så tystnar hon. Hon orkar inte hänga med i mitt tempo. När jag kommer tillbaka in är hon borta. Inte undra på att löpningen är beroendeframkallande. 

Vad gör man?

Lagom till dessertvinet under gårdagskvällens supertrevliga födelsedagskalas gav jag upp idén om att springa en mil idag, trots ivriga påhejningar från delar av släkten som ville hänga med.

Men vad gör man då när man ändå vaknar klockan kvart över sex och omöjligen kan somna om? Tja, om solen skiner och man har möjlighet att springa i långsamt tempo i ungefär en halvmil utmed världens finaste kuststräcka, så kan man ju göra det.

Till sommaren, när jag kommer att spendera mer tid här, så hoppas jag att vi kan springa den där milen ihop, brorsan, brorsans svåger och jag.

Jag trivs bäst i platta landskap

Och nära havet vill jag springa en halvmil. I duggregn. I skymningen. I 4:54-tempo.

Magisk mil

10 kilometer runt Fremantle efter jobbet idag tillsammans med maken. I bra tempo, men ändå så att vi kunde prata. Solen höll på att gå ner medan vi sprang norrut och utmed Swan River där tre svarta svanar paddlade fram. Vi avslutade med en spurt ut på en pir vid Bathers Beach just som solen försvann bakom horisonten.

Runner's high

Glad Anna vid the Story Bridge. Den klassiska bron markerar att jag avverkat drygt halva rundan.

Det har varit lite motigt ett tag. Därför var endorfinkicken under dagens långpass extra välkommen. 

Jag sprang drygt 20 kilometer under eftermiddagen och min runda inkluderade en lång bit utmed Brisbane River, floden som är stadens pulsåder. Området vid South Bank och Kangaroo Point är ett populärt ställe att styra kosan mot om söndagseftermiddagarna. Folk flanerade, cyklade, åkte inlines, klättrade, balanserade på slacklines, grillade, lekte, fiskade, gifte sig, dansade, hånglade, trixade med BMX-cyklar, joggade och sprang. Luften var frisk efter en regnskur vid lunchtid och benen kändes pigga. När jag kom hem insåg jag att jag hade sprungit i ett tempo som jag inte har kommit upp i på ett bra tag. 

Det är så här löpningen ska kännas! Nu, efter dusch och middag, är jag jättetrött och jättepigg på samma gång och går och skrattar högt åt mina egna skämt. Konstigt nog tycks ingen annan i familjen vara lika road av dem. Det känns lite som den där gången när jag var fem och någon bjöd mig på ett glas med lättcider på ett kalas och jag därefter "underhöll" hela bordet med Bellmanvitsar. Kanske tur att det är läggdags snart. Godnatt! 

PS. Kram!

Två funderingar under morgonens runda runt Mt Coot-tha:

1) De 13 kilometrarna har gått från att kännas som ett långpass till att kännas som ett distanspass.

2) Jo, det kan ju verka som att löpträning bara handlar om prestation. Men det viktigaste, det är att löpningen har blivit min ventil, mitt sätt att hantera stort och smått. Den har gett mig utrymme att våga känna efter.

Man måste inte springa. Men en ventil, det är bra att ha. Fredagskram, kära läsare!

Långfredag

Saker man kan göra under långfredagen, även om man inte är kristen:

• Fundera över livet och vad man har att vara tacksam över. 
• Fundera mer på hur man vill vara mot sina medmänniskor, än på hur de är mot en själv. 
• Ge sig uppför halva Mt Coot-tha i skymningen och på vägen tillbaka drabbas av känslan av hur skönt det är att springa och därför springa 5 kilometer längre än vad man tänkt sig. 
• Vara tacksam för kända och okända vänner, som har stöttat insamlingen till Cancerfonden. 

Anlagt allvarlig långfredagsmin. Ett suddigt Brisbane i bakgrunden. 

Lugn efter stormen

Kanske inte en klarblå himmel, men inte heller några åskmoln eller regntunga skyar. Perfekt musik i öronen, ben som bara går och tankar likaså. På vägen tillbaka gick fullmånen upp över the Goodwill Bridge.

”Det är bara att snöra på sig skorna och ge sig ut”

Jag vet inte hur många jag har hört just detta med att man inte behöver annat än ett par skor och ren vilja för att kunna genomföra ett skönt löppass. På sätt och vis stämmer det ju – till skillnad från många andra motionsformer så är löpning något man kan ägna sig åt lite varstans och inte enbart i ändamålsenliga lokaler.

Men samtidigt tycker jag själv att jag behöver en hel del annat, både ifråga om prylar och ifråga om förberedelser, för att jag ska få till en bra löprunda. Flera gånger när jag har varit ute och rest, så är det faktiskt löparprylarna som har gjort att jag har fått packa om till en större väska. Mer om detta framöver under etiketten ”utrustning och tillbehör”, där jag tänkte skriva om vilka kläder och saker jag gärna tar med mig ut.

 

Men det handlar inte bara om att ha rätt prylar med sig. För att få till ett riktigt bra pass så vill jag helst ha sovit tillräckligt, ha ätit och druckit på ett sätt som får mig att känna mig pigg och tillfreds och så vill jag dessutom gärna ha gott om tid. Nu är det ju inte alltid att allt detta går att få till. Ibland, när jag är trött eller stressad, kan ett löppass vara precis vad jag behöver. För att dra till med en något modifierad klyscha: De flesta träningspass du ångrar, är dem du inte genomför.

Kanske inte piggast i världen när klockan ringde strax före fem i morse och jag gav mig ut i mörkret. Men attans vad fint det kändes att låta benen gå och se solen stiga upp över stan.

 

Det finns inget bättre

Tisdagens ”vila” utvecklades till en ond cirkel. För lite sömn på grund av för mycket jobb ledde till för mycket kaffe som ledde till ont i magen som ledde till ytterligare inställda pass som, tillsammans med allt det andra, ledde till dålig sömn. Och så vidare.

Så igår kväll bestämde jag mig för att ta mig ur cirkeln. Lade fram träningskläderna innan jag gick och lade mig, vilket jag gjorde tidigare än föregående kvällar. Eftersom det fortfarande var lite motigt att komma ut i morse snörade jag på mig racerskrona och testade om jag kunde få till några hyfsade tusingar. Det kunde jag.

Det är inte hela världen om träningsveckan inte blir som man hade tänkt. Men vad gott det är när det vänder!