Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Prestation och produktivitet

En av de bästa sakerna med att delta i konferenser är de tillfällen då man inser att ens förebilder inom jobbet är helt mänskliga. När de som presenterar lysande papers som man flitigt kommer att citera visar sig bli hungriga och trötta, vara nervösa inför sina framträdanden och fundera på om deras forskning är meningsfull, precis som alla vi andra.

Jag fick under förra veckans konferensmiddag sitta mellan två av mina akademiska förebilder och vi diskuterade en rad saker som rör sig lite utanför själva innehållet i vår forskning, som till exempel vad det kan innebära att vara kvinna på en konferens som den här och i vår disciplin generellt. 

Vi talade också om motion, arbete, avslappning och prestation. Jag berättade om hur jag fann en befrielse i löpningen för några år sedan, då den att den gav mig en möjlighet att springa av mig stress och då den hjälpte mig att tänka mindre på vikt och mer på ork att röra sig. Men vi pratade också om baksidan av idéerna om att "ta hand om sin hälsa", hur man kanske tränar mest för att kunna hålla sig produktiv och hur träningen kan bli ytterligare ett område att prestera inom i ett liv redan fyllt av höga krav. (Ett närliggande tema läste jag för övrigt om  i DN i förra veckan: om hur sömn har kommit att ses som något onödigt och improduktivt, i en värld där njutning har ersatts av konsumtion av upplevelser.)

Den ena av mina bordsdamer talade under konferensen om kreativitetens fyra P: Plan, Play, Pressure and Pause. Detta fick mig ännu en gång att fundera på den där föreläsningen om likheter mellan löpning och avhandlingsskrivande - där talade jag mycket om vikten av att planera och pusha sig själv, men kanske mindre om vikten av att ha roligt och att pausa. Jag hade förvisso med två slides om att belöna sig själv och om vikten av att ha roligt, men de låg typiskt nog sist i presentationen.

Ja, denna typ av teman om prestation och produktivitet rörde sig alltså i den inre dialogen och i konversationerna med andra under en konferens om biblioteks- och informationsvetenskapliga begrepp. Kanske inte så mycket under själva sessionerna (då vi ju förstås mest hela tiden tänkte på och talade om frågan om vad information "egentligen" är - och om frågan i sig är relevant), men under de helt nödvändiga pauserna. Thank you ladies!

Belöna dig själv när du uppnått delmål -
inte riktigt samma sak som att pausa för att det är skönt att pausa, väl?

Måste du påminna dig om den saken?

Inläggen som aldrig blev

Det var länge sedan nu som jag skrev om den där föreläsningen om mätbara mål. Jag har försökt några gånger, men det vill sig liksom inte.

Före maratonet handlade det om ren prestationsångest. Vem är jag att skriva om att uppnå sina mål om jag måste bryta? Jag blev efter maran dessutom trött på hela grejen - i bloggen låter det ju som om att hela mitt liv går ut på att genomföra projekt och uppnå mål! 

Men sedan, har jag insett, handlar det också om jag inte längre håller med om vad jag sa då under föreläsningen. Nästa två inlägg skulle ha rubrikerna "Hitta goda förebilder..." och "... men jämför dig bara med dig själv!" Jag tänkte skriva om att hitta folk att inspireras av, men utan att hamna i jämförelseträsket, som bara är nedbrytande. Jag tänkte skriva om att det inte handlar om att vinna några VM eller Nobelpris. Men inlägget ville sig inte riktigt.

Visst, det är fint att hitta inspirerande personer i sin omgivning och det låter ju bra att "bara tävla mot sig själv". Men är det inte ofta så, att de som i en ständig självförbättringsiver "tävlar mot sig själva" för en ganska tröstlös kamp? Man blir ju aldrig tillräcklig i sina egna ögon. Och inte så sällan tror man därmed att man inte är det i andras heller. Så har det i varje fall varit för mig. 

Det lite paradoxala för min egen del är att samtidigt som jag har blivit löparbiten och färdig med avhandlingsskrället, så har jag, ett steg i taget, kommit närmre en tillvaro där jag jämför mig mindre och känner mindre revanschlusta. Förr var det det som drev mig. Världen, tyckte jag, hade varit jävlig mot mig och jag ville minsann visa den! 

Det kanske bara handlar om att jag blir äldre och det kanske inte har någonting med löpning eller jobb att göra. Men numera tänker jag allt oftare att andra är som andra är och jag är som jag är och det är okej. Och då behöver man inte lika desperat leta förebilder eller tävla mot sig själv. 

Nåväl, nu har jag varit tillräckligt självutlämnande och kvasi-psykologiserande för ett tag. Vi får se om jag återkommer till min föreläsning en annan dag. God natt och sov så gott! 

Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt! 

Involvera publiken!

Den senaste veckan har det, som kanske har framgått här i bloggen, gått lite upp och ner med min maratonuppladdning. Jag har visserligen sprungit en hel del trots allt och dessutom fått mycket gjort på jobbet, men mentalt har det var lite tyngre. Jag har tvivlat på min egen förmåga både när det gäller att springa maraton och när det gäller att skriva konferenspapers. Tur att jag då har kloka vänner, en klok make och en klok familj att vända mig till och på så vis kan få både hejarop och perspektiv.

Under den där presentationen om att uppnå sina mål, talade jag om vikten av att involvera publiken under tiden man genomför sin satsning. Det kan man, enligt min erfarenhet, göra på olika vis.

Under själva träningsperioden inför ett lopp och under själva forskarutbildningen, så hjälper det förstås att ha en förstående och peppande omgivning. Det säger väl sig självt att saker och ting blir enklare när ens nära och kära uttrycker att de tror på din förmåga att genomföra det du föresatt dig, än när de bemöter dig med hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Under ett lopp kan du ta hjälp av både människor du känner och för dig okända personer i publiken. Till exempel kan du be vänner och familj att stå utplacerade vid särskilt jobbiga sträckor under loppet. Men glöm för all del inte alla andra välvilliga människor som tittar på. De gånger jag har sprungit med namnlapp har jag fått en extra skjuts av att folk i publiken ropar "Go Anna" (vilket dessutom kan leda till extra munterhet då utropet låter som ett det engelska ordet för varan). När jag har sprungit i blågula kläder i Australien har det också hänt att folk i publiken har börjat sjunga ABBA-låtar när jag passerar dem. Inte sällan finns det också ivriga barn som gärna vill ha en high five när du springer förbi - ett leende från dem när du ger dem det kan ge dig extra fart i steget.

Under själva disputationen kan du också involvera publiken, kanske inte genom att be om glada tillrop och high fives (disputationer inbjuder sällan till den typen av glädjeuttryck), men genom att ta till dig det råd som en av mina handledare gav mig per telefon på min disputationsdag (för övrigt när jag precis kommit in från en kort löprunda på morgonen): Tänk på att den som egentligen har det jobbigast under din disputation är opponenten, som är tilldelad rollen som "the bad guy". De allra flesta som är närvarande står förmodligen på din sida och vill inget hellre än att din avhandling ska bli godkänd. Även om de flesta ser dödsallvarliga ut under disputationsakten (som sagt, tillfället inbjuder sällan till allmän uppsluppenhet), så vill de dig väl. Så när du inte riktigt vet vad du ska svara när opponenten påpekar en inkonsekvens i dina resonemang, ta en paus och se ut över åhörarna.

För att sammanfatta: Visst, det viktigaste är att du hittar en tilltro till dig själv när du står inför svårigheter på vägen. Men det skadar inte att ibland också be om lite hjälp på vägen.

Inför Kretsloppet 2012 bad jag några av mina fina vänner att ställa sig i backen vid Carolikyrkan, som känns oändlig att ta sig an efter 9 kilometer. Deras ivriga påhejande gjorde susen. Här möter jag upp dem efter loppet för att ge dem en glad, tacksam och svettig kram.
Foto: Monica Lassi

Prestationsångest

Ibland hjälper det att glo på TV och hoppas på att det är en annan dag imorgon.

Every step you take

Läste en intervju om en debuterande författare hos Maraton-Petra idag. Han jämför sitt skrivande med att springa ett maraton: "Att skriva en bok är väldigt likt att springa ett marathon. Du sätter upp ett tydligt mål och därefter krävs en stor målmedvetenhet och uthållighet på den långa vägen till mål."

En av mina idéer under föreläsningen om långsiktiga mål handlade om att tänka på att varje steg räknas.

Det är inte alltid roligt att springa. Det kan göra ont. Det kan vara tråkigt. Du kan vara för trött. Det är inte alltid heller du känner dig inspirerad att skriva på ditt avhandlingsmanus. Ditt ämne kan kännas ointressant. Du känner inget flow. Du är för trött.

Alla träningsrundor/skrivdagar känns inte fantastiska. Men var och en av dem tar dig närmre målet. När det känns som att det inte finns någon anledning i hela världen att fortsätta - ta bara ett steg till. Och sedan ett till. Och sedan ytterligare ett. Tillslut kommer du att komma till en nedförsbacke. Och en dag kommer du att komma i mål - just för att du har tagit vart och ett av de där stegen.

.

Bild: Susan Lorentzen

PS. Ett viktigt sidospår: Det finns en låt som innehåller textraden ”every step you take”. Den låten är inte romantisk. Den handlar om det sjuka i svartsjuka. Den enda som ska räkna varje steg du tar är du själv. Om någon i din närhet försöker kontrollera och följa upp ditt varje steg, så är något i den relationen väldigt fel. Det handlar varken om kärlek eller om omtanke, vad hen än säger. Det handlar om osäkerhet och behov av makt och kontroll från den andra personens sida. Och nej, det finns ingenting i det du gör, som gör en sådan kontroll nödvändig. Här hittar du en fantastisk blogg om saken. Var rädd om dig! 

Lycka till och var rädda om er!

Idag vill jag önska alla Göteborgsvarvslöpare lycka till i värmen och så vill jag passa på att påminna alla om vikten av att skydda sig mot solen. Här kan du läsa om varför det är så viktigt.

Inse att du inte är ensam!

Ibland är det svårt att hålla farten eller till och med att komma ut på sina rundor alls. Under min föreläsning om att ta sig i mål talade jag om hur viktigt jag tycker att det är att hitta andra som gör en liknande resa som jag själv.

Oavsett om det handlar om doktorandstudier, träning inför ett lopp eller ett faktiskt lopp, så blir det enklare om man kommunicerar med andra doktorander/träningstokar/löpare. Jag tycker det underlättar när jag inser att jag inte är ensam om det jag håller på med och att de problem som jag stöter på inte är unika.

Genom att hitta kollegor, träningskompisar och farthållare¹ är det lättare att själv hålla uppe tempot. Ibland handlar det om en mer kortvarig bekantskap, som är till hjälp just i stunden, som när du hittar någon under ett lopp som håller samma tempo som du under en viss sträcka. Men ibland, om du har tur, så kanske du och kollegan/träningskompisen/farthållaren till och med blir riktigt goda vänner på kuppen.

En i mängden: Doktorander och inom mitt fält välkända seniora² forskare vid en doktorandworkshop i samband med konferensen ISIC  2008. 

En i mängden: Bild från Brisbane Half Marathon 2011. 

¹ Alltid lika kul att använda "fart" när jag vet att jag har engelskspråkiga läsare. Under större lopp finns ofta farthållare vars uppgift är att komma i mål på en viss tid och peppa den grupp som väljer att springa med dem. De springer med exempelvis ballonger där färgen signalerar vilken tid de kommer att komma i mål på. 

² Att vara senior forskare är alltså något eftersträvansvärt och indikerar inte nödvändigtvis ålder, utan hur långt man har kommit i sin forskarkarriär. En klasskamrat från gymnasiet har skrivit om detta i sin blogg, som inte alls handlar om löpning. 

Med ett knak

När jag kommer hem till Borås är det full rulle. Inte bara jobbmässigt (det är lite galet nu) och socialt (så många som jag har saknat!), utan också för att jag har bokat in efterlängtade besök hos frisören, optikern, hudläkaren, tandläkaren och inte minst - naprapaten!

Det är en lyx att ha möjligheten att kunna gå och få en behandling där. Alltför mycket datorarbete, ytlig andning och ja - löpning - gör min högra skuldra väldigt stel och öm. Vad den långsiktiga lösningen är vet jag inte riktigt ännu (Byta jobb? Sluta stressa? Sluta springa? - ha!), men ett naprapatbesök hjälper mot de mest akuta problemen.

Ett besök innebär för min del att jag får långa nålar och el axlar och skuldror, bestämd massage (ingen mesig SPA-massage till harpmusik här inte!) och sedan det bästa: manipulation. Jag vet inte vad de olika teknikerna kallas, men genom att vrida mitt huvud åt olika håll och vika ihop mig som ett litet paket får naprapaten loss spänningar och blockeringar med rejäla knak.

En behandling går tydligen att jämställa med ett träningspass, så mycket vatten och vila efteråt är att rekommendera. För min del blev det hela två behandlingar i veckan. Visserligen känner jag mig alldeles mörbultad, men samtidigt har det aldrig känts så bra att både vara helt knäckt och manipulerad.

Bild från 2011. Inget vidare bra för hållningen det här med hemmajobb...

Hitta en bra tränare

Mitt andra råd under föreläsningen om långsiktiga mål gällde vikten av att försöka hitta en bra handledare/tränare.

När du skriver en avhandling i Sverige så har du i regel två handledare. Jag hade en otrolig tur med mina: De är båda erfarna forskare och erfarna handledare, vilket innebär att de både är experter på själva ämnesområdet och på att stötta andras lärande inom detta område. Jag är otroligt tacksam för att jag fick just dem.

När det gäller löpning har du ganska stora möjligheter att välja vilka tränare du vill ha. Du kan kolla upp olika gym, föreningar och klubbar, samt tränarnas kvalifikationer och erfarenheter. Beroende på din budget och dina preferenser kan du välja mellan gruppass och individuella pass.

En bra handledare/tränare vill genuint att du ska uppnå dina mål och anpassar sitt upplägg efter dig. Dessutom förväntar de sig att du gör ditt bästa och tar till dig det de föreslår, samt att du har förberett dig väl inför handledningsmötena/träningspassen. Det är trots allt du som ska göra jobbet. Men med någon som är expert på det du vill lära dig som stöd så kan du komma mycket längre än vad du hade gjort på egen hand.

Planera mera

Verktyg för planering och uppföljning:
En avhandlingsplan och en sammanfattning av tempo under en halvmara

Det är kanske inte så förvånande att "Planera!" var mitt första råd under den där föreläsningen om långsiktiga mål.

När man tar sig an ett stort projekt och har en idé om att man vill genomföra det inom en viss tidsram, så menar jag att planering är helt avgörande. Jag tänker att få människor som vill springa ett lopp på en viss tid bara sätter igång vid startskottet utan att ha förberett sig. De flesta har förmodligen tränat en hel del inför loppet och har en idé om vilken fart de vill hålla per kilometer. På så vis kan man stämma av under loppets gång att man håller sig till sin ursprungsplan, och om man inte gör det, så kan man fundera på om något bör justeras. För precis som man har tänkt sig, kommer det förmodligen inte att bli. Men paradoxalt nog kan god planering göra att man är väl rustad att hantera och ta vara på det oförutsedda.

Inom löpningen talar man om fördelarna med att göra en”negativ split”,vilket innebär att man springer den andra halvan av loppet snabbare än vad man sprang den första. Om man spurtar redan i starten är risken att man blir utmattad innan man ens har kommit halvvägs. I början kan det därför vara en bra idé att koncentrera sig på hitta rytmen i löpningen och också kanske mer på att njuta av omgivningarna och det häftiga med att springa tillsammans med hundratals eller tusentals andra. Sedan, när man har kommit ungefär halvvägs, är det  läge att lägga i nästa växel och börja fokusera på mållinjen alltmer. Mer om detta en annan dag! 

Pepp pepp

Häromdagen i lunchrummet nämnde två kollegor att de hade läst den engelska beskrivningen av bloggen och att de fann idén inspirerande. Båda sa också ”jag borde börja springa” och i nästa andetag ”efter avhandlingen”. Eftersom jag arbetar inom högskolesektorn har jag många kollegor som är mitt upp i, har genomfört eller kommer att genomföra ett avhandlingsprojekt.

Jag kommer aldrig att säga att någon borde börja springa, eftersom jag tycker att livet är för kort för att man ska ägna sig åt typer av motion som man inte roas av. Men jag berättande för kollegorna att jag personligen menar att löpningen bidrog till att jag lyckades slutföra min avhandling 2011.

Att genomföra en forskarutbildning är något av det bästa jag gjort och något som jag är tacksam över att jag fick möjlighet till – och som jag är stolt över att jag klarade av. Även om det ofta är roligt, så innebär avhandlingsskrivande också att man behöver kunna hantera långsiktiga mål och att man står ut med perioder av ensamhet. Jag tänker att detsamma gäller för andra stora projekt, som till exempel att träna inför och genomföra ett längre lopp.

Kort efter min disputation gavs jag möjligheten att prata med nyblivna doktorander om att genomföra en forskarutbildning och helst inom utsatt tid. Då jag under denna period var full av självförtroende tog jag mig glatt an rollen som akademisk livsstilscoach och presenterade On Experiences of the Years Spent on Doctoral Education 2007-2011 med följande fösta PowerPointbild:

Man kan alltid citera Wear Sunscreen

Jag är rädd att flera av de stackars studenterna såg mer skrämda än peppade ut efter min dragning – möjligen framstod jag i alltför hög grad som en känslolös prestationsprinsessa (jag menar, kolla det allt annat än avslappnade grinet på bilden till vänster) – men jag fick också en del positiv feedback om att mina idéer var inspirerande. Jag tänkte därför att jag framöver kommer att ägna några blogginlägg åt att jämföra avhandlingsprojekt (vilket jag tänker kan översättas till vilket stort personligt projekt som helst) och löpning – inte minst för att peppa mig själv. 

Aj

Var försiktig när du springer nerför strax efter ett ösregn.

Hade tänkt att posta ett käckt och peppande inlägg om långsiktiga mål idag. Tror det får vänta till imorgon.