Race report Kretsloppet

Finaste lunchgänget

Perfekt dag. Vackert väder, men inte för varmt. Fick gå och prata med en kär vän och arbetskamrat i nästan två timmar. Fick sedan sitta och vara nöjd i solen på Hötorget tillsammans med promenadpartnern och fler kära vänner. Gladdes åt att två av de löpare jag känner satte PB:n och åt att jag helt utan bitterhet kunde gratulera dem. 

Det enda jag kunde ha varit utan var den berömda Frågan som kom från en obetänksam kollega på jobbets Kretsloppssittning. Nej, jag är inte gravid. Det finns faktiskt andra anledningar till att en kvinna kan vara ur form, trött och sliten. 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt! 

Det här med att ta med sig en picknickkorg...

... har visst fått en ny innebörd.

Långpassöndag

Idag har jag sprungit längre än vad jag någonsin har sprungit förut. Jag hade bestämt mig för att testa 30 kilometer och så blev det.

Jag var faktiskt ganska nervös inför passet och hade till och med lite problem att sova igår natt. Möjligen bidrog i och för sig grannpojkarnas skönsång till detta: De började försiktigt med att sjunga att de var kungar av sand vid tiotiden. Lite senare ylade de om att någon skulle veta att de saknade henne. Ännu lite senare gick de över till att skråla om hur busiga de kunde vara med diverse instrument och verktyg. Jag tvivlade på saken och kunde tack och lov somna om tillslut.

Passet gick oväntat bra. Efter fem-sex kilometer blev jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men när Janne Lucas började att sjunga om en ensam och vilsen morgonmås och jag samtidigt kom till en nedförsbacke, så började jag tänka att detta skulle kunna gå, trots allt. Och det gjorde det!

Under själva passet kände jag mig rätt pigg och kunde stå ut med lite ömmande tår och vetskapen om att jag har både höftböjare och axlar. Värre blev det när jag kom in igen. Efter en dusch började jag må på ett sätt som jag kan tänka mig att grannpojkarna idag kan känna igen sig i. Detta var något nytt. Men en rejäl lunch i små små tuggor och mycket vätska i små små klunkar rådde tack och lov bot på det hela.

Nyss hemkommen, bara aningens darrig. 

Söndagslunch med långpass

Hur fantastiskt är det inte att få följande inbjudan: Kom och häng med dina kusiner, spring en runda med oss och stanna på en bit mat. Vi hämtar dig vid bussen! 

Min söndag spenderades tillsammans med två av mina kusiner och deras familjer (som inkluderar små och stora barn, samt husdjur av alla de slag). Kusinen Petra och hennes make Magnus tog med mig ut på en runda i det härliga vårvädret. Jag var inställd på långpass, men hade inte riktigt tagit med i beräkningen att Magnus är en välmeriterad multisportare. Tack och lov känner han sig lite "otränad" och höll snällt Anna-tempo i 18 kilometer. Lunchen efteråt var mycket god och mycket välkommen. 

Nu är jag hemma igen och går omkring och skrattar för mig själv som jag ibland gör efter långpass. Det känns som en välkommen avslutning på en ganska tung vecka. 

Tusen tack, kära finkusiner, för en supersöndag!

Lyxlunch

När proffsbloggarna ses för att äta tillsammans så dokumenteras givetvis detta. Linda och jag vill ju inte vara sämre vi.