Summering

21 700 kronor.

Tack. Tack för genrösa bidrag till Cancerfondeninsamlingen. Tack för hejarop och pepp (ofta via Facebook, men också via kommentarer här i bloggen, via e-post, utmed maratonsträckan och på jobbet/stan/var du nu träffat mig). Tack för att du har läst.

Nu är det dags att stänga insamlingen och logga ut från Blogger-kontot.

Och att fortsätta ta ett steg i taget.

Race report Kretsloppet

Finaste lunchgänget

Perfekt dag. Vackert väder, men inte för varmt. Fick gå och prata med en kär vän och arbetskamrat i nästan två timmar. Fick sedan sitta och vara nöjd i solen på Hötorget tillsammans med promenadpartnern och fler kära vänner. Gladdes åt att två av de löpare jag känner satte PB:n och åt att jag helt utan bitterhet kunde gratulera dem. 

Det enda jag kunde ha varit utan var den berömda Frågan som kom från en obetänksam kollega på jobbets Kretsloppssittning. Nej, jag är inte gravid. Det finns faktiskt andra anledningar till att en kvinna kan vara ur form, trött och sliten. 

Att hålla

I Borås är det Kretsloppsvecka denna veckan. Högskolan där jag jobbar har anordnat en hållbarhetsdag och har varit med och anordnat en hållbarhetskonferens. Vi dricker rättvisemärkt kaffe och källsorterar för glatta livet. Mina kollegor arbetar hårt med att få in hållbarhetsaspekter i våra kurser.

Jag vill också hålla, både fysiskt och mentalt. Det går inte att rusa fram på alla plan i livet samtidigt. Är mycket nöjd och även stolt över att jag idag bytte startgrupp i Kretsloppet från springa-så-fort-jag-någonsin-kan-gruppen, till promenadgruppen!

Vill du fortfarande heja på mig? Skänk en slant till insamlingen som snart stänger!

Superwoman?

Något blått skymtar fram under jobbkavajen. Kan kanske misstas för en Stålmannendräkt? Är dock endast kinesiotejp - bra för onda axlar, men ger tyvärr inga superkrafter.

Veckosummering vecka 36

Okej, mina vänner, nu är det sista chansen den här veckan. Insamlingen har rört på sig lite grann och är uppe i 18 593 kronor. Vill du bidra genom att skänka en slant via min insamling så är det hög tid! På söndag klockan 20.00 svensk tid stänger jag den. 

Tycker du att cancerforskning är viktig? Skänk då en slant. Cancerfonden är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning, men är helt beroende av testamenten och gåvor från privatpersoner och företag. 

Tycker du att det är viktigt att cancerpatienter och deras anhöriga har någonstans att vända sig med sina frågor? Skänk då en slant. Cancerfonden sprider kunskap om cancer och har bland annat en informations- och stödlinje för patienter, anhöriga och andra som har frågor om cancer.  

Tycker du att det är viktigt att färre drabbas av cancer? Skänk då en slant. Cancerfonden arbetar med att sprida kunskap om hur cancer kan förebyggas. 

Tycker du att min blogg har varit intressant/rolig/peppande att läsa? Skänk då en slant. Det skulle göra mig jätteglad!

Tycker du att min blogg är ointressant/tråkig/deppig och vill stödja Cancerfonden på något annat vis än genom min insamling? Gör det! 

Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Äntligen!

Efter en och en halv veckas förkylningsuppehåll var gårdagskvällens soliga runda extra välkommen. Det kändes som att halva Borås var ute och tränade intervaller inför nästa veckas lopp. Det andra paret fötter fick flera gånger påminna mig om att jag hade lovat att hålla ett försiktigt tempo. Så någon racerfart blev det inte - men åh vad skönt att veta att jag fortfarande minns hur man gör när man springer! 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Veckosummering vecka 35

Förra veckan var fin på många vis. Men på tränings- och insamlingsfronten intet nytt.