Gränsen mellan hälsosamhet och
sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din
självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.
Vi lever i ett samhälle där det
anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före
en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få
bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp,
viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet
och i lunchrummet.
Kvälltidningar, bantnings-TV,
viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De
säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som
du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.
Hälsa jämställs med V-formade
överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och
mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska
attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts
beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen
uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar
sig och att du är fri från celluliter!
Att ta hand om sin kropp genom att
”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som
exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner,
som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara.
Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med
särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars
bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett
sitt barn en bulle!
Jag har testat allt. Sedan jag var
18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb,
GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda
livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar,
uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende
varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern,
slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något
annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att
bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.
Fortfarande är min inställning till
mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket
kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna
för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot
kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta
väl hand om den.
Nuförtiden strävar jag efter att
vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att
vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk,
att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig
och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på
att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt
att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är
lika platt som förut, men jag har ett liv nu.
På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna
så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag
vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att
äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för
hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon
skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör
inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.
Så att det enda jag egentligen vill
säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller
hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att
få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.
Det finns andra bloggare som har
skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka
inlägg – dem behöver ni inte läsa):
Kloka fina Anna! Kärlek till dig <3 Kramar från Terese
SvaraRaderaKärlek en masse tillbaka! <3 KRAM!
Radera