Inget för dig med emetofobi

"Ta inte i så att du vomerar" är ett av min mormors många intressanta uttryck. Oftast använt i överförd betydelse förvisso, men frågan är om jag har lyssnat på det i någon bemärkelse.

I torsdags gjorde jag det helt klart inte. Jag sprang mitt längsta långpass någonsin, 35 kilometer, och även denna gång mådde jag illa efteråt. Riktigt illa mådde jag. Sådär så att jag fick tala med Ulrik så ofta att jag tillslut valde att lägga mig att vila på badrumsgolvet. En tesked vätskeersättning var femte minut ordinerades av Sjukvårdsupplysningen. Om jag var för girig i mina klunkar straffade det sig snabbt. 

Såhär en och en halv vecka före start börjar jag bli rejält nervös och undra vad jag håller på med. Jag som brukar sjunga löpningens lov och det viktiga i att må bra och ha roligt då man springer oroar mig nu för hur jag kommer att må efter (en eventuell) målgång. Jag försöker att få i mig både vätska och mer fast föda under mina längre rundor, men det tycks inte hjälpa. Goda råd mottages därför tacksamt!