Saker man inte måste göra (eller köpa)

Åh, vad skönt det var att läsa i dagens DN (betalversionen) om att löparskor håller längre än vad försäljarna vill få dig att tro.

Jag har ett tag tänkt att jag "måste" byta de skor jag har när jag springer lopp, fastän jag fortfarande älskar dem och tycker att de känns bra. Nu känner jag mig stärkt i beslutet att köra även Kretsloppet i dem. Om jag blir av med den här förbannade förkylningen någon gång, vill säga. 

Siffrorna

På tal om personbästa. Detta inlägg av min löpar-/blogg-/arbetskamrat Linda tar upp ett tema som jag har funderat på en del sedan jag började skriva om min löpning i den här bloggen. Siffrorna. Detta med resultat i siffror är något som tycks tillhöra motionslöparbloggsgenren. Det är inte helt ovanligt att folk som bloggar om löpning listar sina snabbaste lopp, sammanfattar veckans träning (som jag ju själv gör - ibland med viss tvekan) eller ingående beskriver hur fort deras intervaller gick under det senaste passet. 

För egen del är jag lite kluven till det här med siffrorna. När jag läser om andra motionärers träning och lopp, så är det för att jag vill få tips och bli motiverad, och för att det ger mig en känsla av att ingå i ett sammanhang - alltså inte så mycket för att se om de blir snabbare eller inte. Samtidigt kan det vara bra, när man letar råd och inspiration, att veta om man ligger på ungefär samma nivå som den som skriver eller om det rör sig om någon som spelar i en helt annan liga än man själv.

Avigsidan är dock att siffrorna kan inbjuda till en massa inte så sunda jämförelser. "Alla andra" verkar träna mer, bättre och smartare - och så fort de springer när det är lopp! Och, så klart, så tycks siffrorna också kunna inbjuda till en massa inte så trevliga kommentarer av typen "varför bloggar du om löpning, du som inte ens springer milen under 45?"

Så jag låter bli en lista med PB:n här i bloggen. Om du av någon anledning är intresserad av hur snabbt jag har sprungit en mil/en halvmara/en mara, så skicka mig ett mejl och fråga, vet ja! (Det går säkert att leta i gamla resultatlistor också, men det tycker jag verkar onödigt tidsödande.)

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Prestation och produktivitet

En av de bästa sakerna med att delta i konferenser är de tillfällen då man inser att ens förebilder inom jobbet är helt mänskliga. När de som presenterar lysande papers som man flitigt kommer att citera visar sig bli hungriga och trötta, vara nervösa inför sina framträdanden och fundera på om deras forskning är meningsfull, precis som alla vi andra.

Jag fick under förra veckans konferensmiddag sitta mellan två av mina akademiska förebilder och vi diskuterade en rad saker som rör sig lite utanför själva innehållet i vår forskning, som till exempel vad det kan innebära att vara kvinna på en konferens som den här och i vår disciplin generellt. 

Vi talade också om motion, arbete, avslappning och prestation. Jag berättade om hur jag fann en befrielse i löpningen för några år sedan, då den att den gav mig en möjlighet att springa av mig stress och då den hjälpte mig att tänka mindre på vikt och mer på ork att röra sig. Men vi pratade också om baksidan av idéerna om att "ta hand om sin hälsa", hur man kanske tränar mest för att kunna hålla sig produktiv och hur träningen kan bli ytterligare ett område att prestera inom i ett liv redan fyllt av höga krav. (Ett närliggande tema läste jag för övrigt om  i DN i förra veckan: om hur sömn har kommit att ses som något onödigt och improduktivt, i en värld där njutning har ersatts av konsumtion av upplevelser.)

Den ena av mina bordsdamer talade under konferensen om kreativitetens fyra P: Plan, Play, Pressure and Pause. Detta fick mig ännu en gång att fundera på den där föreläsningen om likheter mellan löpning och avhandlingsskrivande - där talade jag mycket om vikten av att planera och pusha sig själv, men kanske mindre om vikten av att ha roligt och att pausa. Jag hade förvisso med två slides om att belöna sig själv och om vikten av att ha roligt, men de låg typiskt nog sist i presentationen.

Ja, denna typ av teman om prestation och produktivitet rörde sig alltså i den inre dialogen och i konversationerna med andra under en konferens om biblioteks- och informationsvetenskapliga begrepp. Kanske inte så mycket under själva sessionerna (då vi ju förstås mest hela tiden tänkte på och talade om frågan om vad information "egentligen" är - och om frågan i sig är relevant), men under de helt nödvändiga pauserna. Thank you ladies!

Belöna dig själv när du uppnått delmål -
inte riktigt samma sak som att pausa för att det är skönt att pausa, väl?

Måste du påminna dig om den saken?

Veckosummering vecka 34

Träningsmässigt gick förra veckan riktigt bra. Det var underbart att springa i platta Köpenhamn, men också gott att komma hem till den kuperade skogen i Borås.

Insamlingen har nu kommit upp i 18 493 kronor. Tack för detta! Alla bidrag, stora som små, är förstås fortfarande varmt välkomna.

Efter konferensen blev det en tur till Louisiana Museum of Modern Art, där man kunde delta i Yoko Onos Wish Tree.

Trädet var fullt av vita önskelappar som besökarna skrivit på och hängt upp. Även jag knöt en vit lapp om en gren och på min fanns en önskan om sinnesro. Så här i efterhand är det inte svårt att tänka på ordspråket om den friske som har många önskningar...

Sitta still och springa runt

Konferensdagarna är långa, intressanta och intensiva. Så mycket spring blir det dock inte. Søerne runt i morse var en skön kontrast till allt konferensstillasittande. 

Veckosummering vecka 33

Jodå, jag kom igång med löpningen igen efter förkylningsuppehållet. Men insamlingen har hållit sig lika still som Den lille havfrue. Vad göra?