Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med.