Saker man inte måste göra (eller köpa)

Åh, vad skönt det var att läsa i dagens DN (betalversionen) om att löparskor håller längre än vad försäljarna vill få dig att tro.

Jag har ett tag tänkt att jag "måste" byta de skor jag har när jag springer lopp, fastän jag fortfarande älskar dem och tycker att de känns bra. Nu känner jag mig stärkt i beslutet att köra även Kretsloppet i dem. Om jag blir av med den här förbannade förkylningen någon gång, vill säga. 

Siffrorna

På tal om personbästa. Detta inlägg av min löpar-/blogg-/arbetskamrat Linda tar upp ett tema som jag har funderat på en del sedan jag började skriva om min löpning i den här bloggen. Siffrorna. Detta med resultat i siffror är något som tycks tillhöra motionslöparbloggsgenren. Det är inte helt ovanligt att folk som bloggar om löpning listar sina snabbaste lopp, sammanfattar veckans träning (som jag ju själv gör - ibland med viss tvekan) eller ingående beskriver hur fort deras intervaller gick under det senaste passet. 

För egen del är jag lite kluven till det här med siffrorna. När jag läser om andra motionärers träning och lopp, så är det för att jag vill få tips och bli motiverad, och för att det ger mig en känsla av att ingå i ett sammanhang - alltså inte så mycket för att se om de blir snabbare eller inte. Samtidigt kan det vara bra, när man letar råd och inspiration, att veta om man ligger på ungefär samma nivå som den som skriver eller om det rör sig om någon som spelar i en helt annan liga än man själv.

Avigsidan är dock att siffrorna kan inbjuda till en massa inte så sunda jämförelser. "Alla andra" verkar träna mer, bättre och smartare - och så fort de springer när det är lopp! Och, så klart, så tycks siffrorna också kunna inbjuda till en massa inte så trevliga kommentarer av typen "varför bloggar du om löpning, du som inte ens springer milen under 45?"

Så jag låter bli en lista med PB:n här i bloggen. Om du av någon anledning är intresserad av hur snabbt jag har sprungit en mil/en halvmara/en mara, så skicka mig ett mejl och fråga, vet ja! (Det går säkert att leta i gamla resultatlistor också, men det tycker jag verkar onödigt tidsödande.)

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Prestation och produktivitet

En av de bästa sakerna med att delta i konferenser är de tillfällen då man inser att ens förebilder inom jobbet är helt mänskliga. När de som presenterar lysande papers som man flitigt kommer att citera visar sig bli hungriga och trötta, vara nervösa inför sina framträdanden och fundera på om deras forskning är meningsfull, precis som alla vi andra.

Jag fick under förra veckans konferensmiddag sitta mellan två av mina akademiska förebilder och vi diskuterade en rad saker som rör sig lite utanför själva innehållet i vår forskning, som till exempel vad det kan innebära att vara kvinna på en konferens som den här och i vår disciplin generellt. 

Vi talade också om motion, arbete, avslappning och prestation. Jag berättade om hur jag fann en befrielse i löpningen för några år sedan, då den att den gav mig en möjlighet att springa av mig stress och då den hjälpte mig att tänka mindre på vikt och mer på ork att röra sig. Men vi pratade också om baksidan av idéerna om att "ta hand om sin hälsa", hur man kanske tränar mest för att kunna hålla sig produktiv och hur träningen kan bli ytterligare ett område att prestera inom i ett liv redan fyllt av höga krav. (Ett närliggande tema läste jag för övrigt om  i DN i förra veckan: om hur sömn har kommit att ses som något onödigt och improduktivt, i en värld där njutning har ersatts av konsumtion av upplevelser.)

Den ena av mina bordsdamer talade under konferensen om kreativitetens fyra P: Plan, Play, Pressure and Pause. Detta fick mig ännu en gång att fundera på den där föreläsningen om likheter mellan löpning och avhandlingsskrivande - där talade jag mycket om vikten av att planera och pusha sig själv, men kanske mindre om vikten av att ha roligt och att pausa. Jag hade förvisso med två slides om att belöna sig själv och om vikten av att ha roligt, men de låg typiskt nog sist i presentationen.

Ja, denna typ av teman om prestation och produktivitet rörde sig alltså i den inre dialogen och i konversationerna med andra under en konferens om biblioteks- och informationsvetenskapliga begrepp. Kanske inte så mycket under själva sessionerna (då vi ju förstås mest hela tiden tänkte på och talade om frågan om vad information "egentligen" är - och om frågan i sig är relevant), men under de helt nödvändiga pauserna. Thank you ladies!

Belöna dig själv när du uppnått delmål -
inte riktigt samma sak som att pausa för att det är skönt att pausa, väl?

Måste du påminna dig om den saken?

Veckosummering vecka 34

Träningsmässigt gick förra veckan riktigt bra. Det var underbart att springa i platta Köpenhamn, men också gott att komma hem till den kuperade skogen i Borås.

Insamlingen har nu kommit upp i 18 493 kronor. Tack för detta! Alla bidrag, stora som små, är förstås fortfarande varmt välkomna.

Efter konferensen blev det en tur till Louisiana Museum of Modern Art, där man kunde delta i Yoko Onos Wish Tree.

Trädet var fullt av vita önskelappar som besökarna skrivit på och hängt upp. Även jag knöt en vit lapp om en gren och på min fanns en önskan om sinnesro. Så här i efterhand är det inte svårt att tänka på ordspråket om den friske som har många önskningar...

Sitta still och springa runt

Konferensdagarna är långa, intressanta och intensiva. Så mycket spring blir det dock inte. Søerne runt i morse var en skön kontrast till allt konferensstillasittande. 

Veckosummering vecka 33

Jodå, jag kom igång med löpningen igen efter förkylningsuppehållet. Men insamlingen har hållit sig lika still som Den lille havfrue. Vad göra?

Kuta genom Köpenhamn

Anlände idag till Köpenhamn, där jag ska delta i en konferens. Gav mig ut på en runda under kvällen. Det var jag inte ensam om - det kändes som om hela staden var i rörelse. 

På gångbanorna vid Søerne var det gott om kvällslöpare. 

Efter en halvmil insåg jag att det fanns de som var ute på mer än en vanlig kvällsrunda. Bakom mig på bilden springer en deltagare i...

... Ironman Copenhagen! 

Det var väl egentligen bara en dam som verkade helt oberörd av allt spring och fortsatt satt alldeles, alldeles stilla. 

Före och efter

- Det är tidigt en lördagsmorgon och normala människor sover och det småregnar och jag är fortfarande snuvig och har en finne på näsan.

- Tjoho! Redo för att fira bästa vännens födelsedag och åka på konferens! 

Första höstrundan?

Det var ganska kyligt igår kväll. Jag tog faktiskt på mig långbyxor. Marken var fuktig och dimman steg runt Borås många kullar. Men det var fortfarande ljust halv nio på kvällen och de flesta träd var fortfarande helt gröna.

Och åh vad skönt det var att få ge sig ut igen! Det gäller förstås att starta försiktigt efter en förkylning, så det blev en halvmil i bekvämt tempo med efterföljande löpstyrketräning.

Belöning

Att dra igång jobbet i 200 direkt efter semestern är inget jag rekommenderar. Jag klagar inte - jag gillar mitt jobb och är glad att jag har det - men efter drygt två veckors intensivarbete, varav en utan löpningen som ventil, så kände jag mig rätt "schleten". Nu när vi fick iväg det där bokmanuset som vi skulle i söndags kväll, så kändes det som att det var dags att försöka hitta ett läge som är mer hållbart. 

Eftersom jag visste att det skulle bli intensiva veckor, så hade jag bokat in en axel- och ryggmassage igår eftermiddag. När Linda postade det här inlägget i början av juni blev jag nyfiken och testade en halvkroppsmassage hos Helene. Jag blev inte besviken! Tvärtom, jag var supernöjd och bokade snabbt in en helkroppsmassage efter maran, vilket var ett klokt beslut. Helene lyckades nämligen då med något som ingen tidigare gjort mer än tillfälligt - hon fick loss det stela i mitt högra skulderblad! 

Hos Helene känner jag mig välkommen och väl omhändertagen. Hon tar sitt jobb på stort allvar - hennes princip är att inte boka in mer än två kunder per dag, för att kunna ge så bra behandlingar som möjligt. Dessutom har hon som vana att massera under tystnad, vilket jag trivs bra med. 

Inte är det särskilt dyrt heller, jämfört med de flesta andra ställen. En av anledningarna till det låga priset är att Helene och hennes man inte satsar på reklam. "Gör vi ett bra jobb, så kommer det att sprida sig i stan och folk kommer att hitta hit på så vis", sa hon första gången jag var där. Så nu säger jag som Linda: 

Ring Helene på 0733-602901 eller gå in i butiken på Yxhammarsgatan 3 i Borås för att boka tid!

Veckosummering vecka 32

Antal förkylningar: 1
Antal träningspass: 0
Antal bokmanus skickade till förlaget: 1
Nya bidrag till insamlingen: 0

Inläggen som aldrig blev

Det var länge sedan nu som jag skrev om den där föreläsningen om mätbara mål. Jag har försökt några gånger, men det vill sig liksom inte.

Före maratonet handlade det om ren prestationsångest. Vem är jag att skriva om att uppnå sina mål om jag måste bryta? Jag blev efter maran dessutom trött på hela grejen - i bloggen låter det ju som om att hela mitt liv går ut på att genomföra projekt och uppnå mål! 

Men sedan, har jag insett, handlar det också om jag inte längre håller med om vad jag sa då under föreläsningen. Nästa två inlägg skulle ha rubrikerna "Hitta goda förebilder..." och "... men jämför dig bara med dig själv!" Jag tänkte skriva om att hitta folk att inspireras av, men utan att hamna i jämförelseträsket, som bara är nedbrytande. Jag tänkte skriva om att det inte handlar om att vinna några VM eller Nobelpris. Men inlägget ville sig inte riktigt.

Visst, det är fint att hitta inspirerande personer i sin omgivning och det låter ju bra att "bara tävla mot sig själv". Men är det inte ofta så, att de som i en ständig självförbättringsiver "tävlar mot sig själva" för en ganska tröstlös kamp? Man blir ju aldrig tillräcklig i sina egna ögon. Och inte så sällan tror man därmed att man inte är det i andras heller. Så har det i varje fall varit för mig. 

Det lite paradoxala för min egen del är att samtidigt som jag har blivit löparbiten och färdig med avhandlingsskrället, så har jag, ett steg i taget, kommit närmre en tillvaro där jag jämför mig mindre och känner mindre revanschlusta. Förr var det det som drev mig. Världen, tyckte jag, hade varit jävlig mot mig och jag ville minsann visa den! 

Det kanske bara handlar om att jag blir äldre och det kanske inte har någonting med löpning eller jobb att göra. Men numera tänker jag allt oftare att andra är som andra är och jag är som jag är och det är okej. Och då behöver man inte lika desperat leta förebilder eller tävla mot sig själv. 

Nåväl, nu har jag varit tillräckligt självutlämnande och kvasi-psykologiserande för ett tag. Vi får se om jag återkommer till min föreläsning en annan dag. God natt och sov så gott! 

Dagar som den här

Dagar som den här gör mig inte precis snabbare. När jag är småförkyld och halsen är sur, glasögonen är på, flera deadlines närmar sig i rask takt, bröstryggen är stel av alla timmar framför datorn, det regnar och jag saknar min make. När inga färgglada träningskläder eller endorfinkickar står på dagordningen. 

Men det är dagar som den här jag gläds extra över en lunch med en god vän, dubbelavsnitt av Big Bang Theory, stora koppar te och vetskapen (eller i varje fall förhoppningen) om att jag snart kommer få springa igen - även på andra platser än Borås.

Veckosummering vecka 31

Jodå, fastän det blev några i mitt tycke för sena nätter med jobb, så blev det en hyfsad träningsvecka. Visserligen inget vettigt distanspass, men två bra intervallpass, ett styrketräningspass och ett snabbdistanspass. Även insamlingen har rört på sig: 18 433 kronor har via den skänkts till Cancerfonden.

Kort och snabbt

Hade en tanke om att springa en mil idag, men den utomordentligt trevliga bröllopsfesten som jag var på igår gjorde att en lite kortare sträcka kändes mer rimlig. Drygt fem kilometer blev det i ett för mig rätt högt tempo (ja, förutom vid fotopausen halvvägs då). Solen sken, stranden var full av folk och det var gott att kasta sig i Kattegatt efteråt.

Tusan för tusingar

I varje fall före frukost. Den första, som gick i lite nedförslut och i medvind, gick visserligen rätt snabbt, men den sista blev motsatt på alla vis.