Före maratonet handlade det om ren prestationsångest. Vem är jag att skriva om att uppnå sina mål om jag måste bryta? Jag blev efter maran dessutom trött på hela grejen - i bloggen låter det ju som om att hela mitt liv går ut på att genomföra projekt och uppnå mål!
Men sedan, har jag insett, handlar det också om jag inte längre håller med om vad jag sa då under föreläsningen. Nästa två inlägg skulle ha rubrikerna "Hitta goda förebilder..." och "... men jämför dig bara med dig själv!" Jag tänkte skriva om att hitta folk att inspireras av, men utan att hamna i jämförelseträsket, som bara är nedbrytande. Jag tänkte skriva om att det inte handlar om att vinna några VM eller Nobelpris. Men inlägget ville sig inte riktigt.
Visst, det är fint att hitta inspirerande personer i sin omgivning och det låter ju bra att "bara tävla mot sig själv". Men är det inte ofta så, att de som i en ständig självförbättringsiver "tävlar mot sig själva" för en ganska tröstlös kamp? Man blir ju aldrig tillräcklig i sina egna ögon. Och inte så sällan tror man därmed att man inte är det i andras heller. Så har det i varje fall varit för mig.
Det lite paradoxala för min egen del är att samtidigt som jag har blivit löparbiten och färdig med avhandlingsskrället, så har jag, ett steg i taget, kommit närmre en tillvaro där jag jämför mig mindre och känner mindre revanschlusta. Förr var det det som drev mig. Världen, tyckte jag, hade varit jävlig mot mig och jag ville minsann visa den!
Det kanske bara handlar om att jag blir äldre och det kanske inte har någonting med löpning eller jobb att göra. Men numera tänker jag allt oftare att andra är som andra är och jag är som jag är och det är okej. Och då behöver man inte lika desperat leta förebilder eller tävla mot sig själv.
Nåväl, nu har jag varit tillräckligt självutlämnande och kvasi-psykologiserande för ett tag. Vi får se om jag återkommer till min föreläsning en annan dag. God natt och sov så gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar