Summering

21 700 kronor.

Tack. Tack för genrösa bidrag till Cancerfondeninsamlingen. Tack för hejarop och pepp (ofta via Facebook, men också via kommentarer här i bloggen, via e-post, utmed maratonsträckan och på jobbet/stan/var du nu träffat mig). Tack för att du har läst.

Nu är det dags att stänga insamlingen och logga ut från Blogger-kontot.

Och att fortsätta ta ett steg i taget.

Race report Kretsloppet

Finaste lunchgänget

Perfekt dag. Vackert väder, men inte för varmt. Fick gå och prata med en kär vän och arbetskamrat i nästan två timmar. Fick sedan sitta och vara nöjd i solen på Hötorget tillsammans med promenadpartnern och fler kära vänner. Gladdes åt att två av de löpare jag känner satte PB:n och åt att jag helt utan bitterhet kunde gratulera dem. 

Det enda jag kunde ha varit utan var den berömda Frågan som kom från en obetänksam kollega på jobbets Kretsloppssittning. Nej, jag är inte gravid. Det finns faktiskt andra anledningar till att en kvinna kan vara ur form, trött och sliten. 

Att hålla

I Borås är det Kretsloppsvecka denna veckan. Högskolan där jag jobbar har anordnat en hållbarhetsdag och har varit med och anordnat en hållbarhetskonferens. Vi dricker rättvisemärkt kaffe och källsorterar för glatta livet. Mina kollegor arbetar hårt med att få in hållbarhetsaspekter i våra kurser.

Jag vill också hålla, både fysiskt och mentalt. Det går inte att rusa fram på alla plan i livet samtidigt. Är mycket nöjd och även stolt över att jag idag bytte startgrupp i Kretsloppet från springa-så-fort-jag-någonsin-kan-gruppen, till promenadgruppen!

Vill du fortfarande heja på mig? Skänk en slant till insamlingen som snart stänger!

Superwoman?

Något blått skymtar fram under jobbkavajen. Kan kanske misstas för en Stålmannendräkt? Är dock endast kinesiotejp - bra för onda axlar, men ger tyvärr inga superkrafter.

Veckosummering vecka 36

Okej, mina vänner, nu är det sista chansen den här veckan. Insamlingen har rört på sig lite grann och är uppe i 18 593 kronor. Vill du bidra genom att skänka en slant via min insamling så är det hög tid! På söndag klockan 20.00 svensk tid stänger jag den. 

Tycker du att cancerforskning är viktig? Skänk då en slant. Cancerfonden är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning, men är helt beroende av testamenten och gåvor från privatpersoner och företag. 

Tycker du att det är viktigt att cancerpatienter och deras anhöriga har någonstans att vända sig med sina frågor? Skänk då en slant. Cancerfonden sprider kunskap om cancer och har bland annat en informations- och stödlinje för patienter, anhöriga och andra som har frågor om cancer.  

Tycker du att det är viktigt att färre drabbas av cancer? Skänk då en slant. Cancerfonden arbetar med att sprida kunskap om hur cancer kan förebyggas. 

Tycker du att min blogg har varit intressant/rolig/peppande att läsa? Skänk då en slant. Det skulle göra mig jätteglad!

Tycker du att min blogg är ointressant/tråkig/deppig och vill stödja Cancerfonden på något annat vis än genom min insamling? Gör det! 

Det bästa målet är att inte ha något mål?

Idag har jag ägnat i stort sett hela morgonen åt att planera. Jag har den senaste tiden känt mig så stressad av allt jag har haft att göra att det har känts som att inte får någonting gjort. Att då sätta mig och lista vad jag känner att jag faktiskt måste göra och inte, och att skapa en överblick över den tid jag har till mitt förfogande för dessa måsten, gör mig lugn. Lite tvångsmässigt - javisst!

Den senaste tiden har jag, trots allt, haft utrymme att tänka på min löpning (kanske framförallt eftersom jag inte har kunnat träna). Och jag inser att jag liksom har tappat lusten. Jag tänker visserligen att det ska bli roligt att springa Kretsloppet även om jag inte kommer att kunna springa så snabbt som jag hade hoppats. Men grejen är att jag inte längre känner för att sträva efter PB:n överhuvudtaget. Jag känner att jag skulle vilja våga vara mer som Penny och mindre som Sheldon. Eller lite mer som leo babauta.

En av sakerna på min att-göra-lista är att ge en kort presentation på ett webbseminarium för doktorander om ett par veckor. Jag har blivit ombedd att tala om mina "tankar kring akademisk karriär, ansökningar av finansiella medel, nätverkande och viktiga konferenser mm". Jag hade tänkt att göra en kortversion av den där föreläsningen med att uppnå sina mål. Kanske att jag bara ska tala utifrån den sista sliden? 

Äntligen!

Efter en och en halv veckas förkylningsuppehåll var gårdagskvällens soliga runda extra välkommen. Det kändes som att halva Borås var ute och tränade intervaller inför nästa veckas lopp. Det andra paret fötter fick flera gånger påminna mig om att jag hade lovat att hålla ett försiktigt tempo. Så någon racerfart blev det inte - men åh vad skönt att veta att jag fortfarande minns hur man gör när man springer! 

Ät!

Gränsen mellan hälsosamhet och sjukdom är hårfin. Det är bara ett musklick, om ens det, mellan ”Bygg din självkänsla” och ”Återfå din energi” till pro-ana.

Vi lever i ett samhälle där det anses helt normalt att lägga ut halvnakna bilder på sig själv, några tagna före en viss diet eller ett visst träningsprogram och några efter, och på så vis få bekräftelse och beröm – från vem som helst. Att kommentera någon annans kropp, viktnedgång eller muskeltillväxt har blivit socialt accepterat, både på nätet och i lunchrummet.

Kvälltidningar, bantnings-TV, viktnedgångssajter – alla vill de en sak. Att du ska köpa deras produkter. De säger att du förtjänar det bästa, men samtidigt menar de att du inte duger som du är med den där fettprocenten, den där klädstorleken, det där BMI:et.

Hälsa jämställs med V-formade överkroppar, deffade magar, svällande bröst och/eller bröstmuskler och mellanrum mellan låren. Sedan sätts ett likhettecken mellan dessa fysiska attribut och sexuell attraktivitet. Det är först när du rätt har sorts beachkropp som du också kan vara något att ha i sängen. Strunt i att mensen uteblir och att du inte längre är sugen – det viktiga är att magen inte veckar sig och att du är fri från celluliter!

Att ta hand om sin kropp genom att ”äta rätt” tycks också ses som ett tecken på hög moral. Särskilda dieter, som exempelvis 5:2, paleo och rawfood kan i det närmaste likställas med religioner, som ett grundläggande val man gör, som definierar en och som man vill försvara. Människor kallar sig exempelvis ”LCHF:are”, dieterna kopplas samman med särskilda livsstilar och debatten i kommentatorsfält går höga när någon stackars bloggare vågar berätta om sin matfilosofi, eller än värre – skriver att de gett sitt barn en bulle!

Jag har testat allt. Sedan jag var 18 har jag betalat pengar till och följt program hos Viktväktarna, Viktklubb, GI-viktkoll, Matdagboken och ShapeUp. Jag har räknat kalorier, vägt vartenda livsmedel jag har stoppat i mig, mätt omkretsen på allehanda kroppsdelar, uteslutit både kolhydrater och fett, vägt mig och därmed mitt självförtroende varje morgon, mätt fettprocent, detoxat, fastat, snusat för att stilla hungern, slutat äta helt. Det fanns en tid när en joggingrunda inte handlade om något annat än att rabbla ett mantra om hur tjock och ful och lat jag är och om att bränna kalorier. Det är inte hälsosamt att leva så.

Fortfarande är min inställning till mat inte helt sund, men den har blivit mycket bättre. Och löpningen har, vilket kanske låter paradoxalt, hjälpt mig där. Det fungerar nämligen inte att träna för och springa långa lopp utan att äta ordentligt. Istället för att arbeta mot kroppen och ständigt försöka straffa den, försöker jag nu arbeta med den och ta väl hand om den.

Nuförtiden strävar jag efter att vara positiv, att känna trygghet, att våga slappna av, att vara utvilad, att vara omtänksam, att känna tillit till mig själv och andra, att vara energisk, att känna mig stark, att vara accepterande, att vara modig, att vara uthållig och att känna mig skärpt när jag behöver det. När ens tankar är fokuserade på att räkna och bränna kalorier och man är ständigt hungrig så är det omöjligt att känna, vara och våga de här sakerna. Det kan hända att min mage inte är lika platt som förut, men jag har ett liv nu.

På grund av mitt lätt (?) ätstörda förflutna så väljer jag att inte skriva särskilt mycket om mat i den här bloggen. Jag vill inte delta i ett samtal om vad och hur mycket man ”måste” äta/låta bli att äta för att kunna springa. Jag vill inte bli kritiserad för mina matval eller för hur jag ser ut. Och viktigast av allt – jag vill inte bidra till att någon skulle få för sig att mixtra med maten efter att ha läst min blogg. Snälla gör inte det. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Så att det enda jag egentligen vill säga om mat är följande: Om du äter för lite, så fungerar varken kroppen eller hjärnan som den ska. Om du inte äter alls, så dör du. Själv hoppas jag på att få leva länge än – och under tiden vara med i både kropp och knopp.

Det finns andra bloggare som har skrivit klokheter om just mat och träning (men också en del lite mindre kloka inlägg – dem behöver ni inte läsa):

Blondinbella 

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Emma Igelström
Hej Blekk! 

Jonas Colting 

Linda Lovecraft 

Maraton-Petra 

Underbara Clara 

Vägen från 37 kg 

Veckosummering vecka 35

Förra veckan var fin på många vis. Men på tränings- och insamlingsfronten intet nytt.

Saker man inte måste göra (eller köpa)

Åh, vad skönt det var att läsa i dagens DN (betalversionen) om att löparskor håller längre än vad försäljarna vill få dig att tro.

Jag har ett tag tänkt att jag "måste" byta de skor jag har när jag springer lopp, fastän jag fortfarande älskar dem och tycker att de känns bra. Nu känner jag mig stärkt i beslutet att köra även Kretsloppet i dem. Om jag blir av med den här förbannade förkylningen någon gång, vill säga. 

Siffrorna

På tal om personbästa. Detta inlägg av min löpar-/blogg-/arbetskamrat Linda tar upp ett tema som jag har funderat på en del sedan jag började skriva om min löpning i den här bloggen. Siffrorna. Detta med resultat i siffror är något som tycks tillhöra motionslöparbloggsgenren. Det är inte helt ovanligt att folk som bloggar om löpning listar sina snabbaste lopp, sammanfattar veckans träning (som jag ju själv gör - ibland med viss tvekan) eller ingående beskriver hur fort deras intervaller gick under det senaste passet. 

För egen del är jag lite kluven till det här med siffrorna. När jag läser om andra motionärers träning och lopp, så är det för att jag vill få tips och bli motiverad, och för att det ger mig en känsla av att ingå i ett sammanhang - alltså inte så mycket för att se om de blir snabbare eller inte. Samtidigt kan det vara bra, när man letar råd och inspiration, att veta om man ligger på ungefär samma nivå som den som skriver eller om det rör sig om någon som spelar i en helt annan liga än man själv.

Avigsidan är dock att siffrorna kan inbjuda till en massa inte så sunda jämförelser. "Alla andra" verkar träna mer, bättre och smartare - och så fort de springer när det är lopp! Och, så klart, så tycks siffrorna också kunna inbjuda till en massa inte så trevliga kommentarer av typen "varför bloggar du om löpning, du som inte ens springer milen under 45?"

Så jag låter bli en lista med PB:n här i bloggen. Om du av någon anledning är intresserad av hur snabbt jag har sprungit en mil/en halvmara/en mara, så skicka mig ett mejl och fråga, vet ja! (Det går säkert att leta i gamla resultatlistor också, men det tycker jag verkar onödigt tidsödande.)

Att ompröva sina mål

Ibland får man ompröva sina mål. Som till exempel när man blir förkyld igen och inte kan träna som man har tänkt inför nästa lopp. Det blir förmodligen inget personbästa under Kretsloppet, men förhoppningsvis är jag frisk och kan ta mig runt på en hyfsad tid.

Detsamma kan gälla målen med ens avhandling. En klok vän brukar säga att ingen annan än man själv vet hur man hade tänkt sig att avhandlingen skulle bli. Den kanske inte alls blir som man hade tänkt sig från början, men den kan ju bli bra ändå. Den där idealbilden av avhandlingen som man själv har, den har ingen annan tillgång till – det är bara man själv som kan jämföra slutprodukten med den mer utopiska versionen.

Sedan jag började blogga har jag även omprövat mina mål vad gäller insamlingen till Cancerfonden. När jag startade insamlingen var det ett sätt att hantera den maktlöshet som jag kände inför den jävla cancern. Förstås visste jag redan då att det inte spelade någon roll hur många kilometer jag sprang - det skulle i sig inte bota någon. Jag visste också att målet för min insamling var mycket ambitiöst. Inför maran var jag långt ifrån att ha samlat in 50 öre per maratonmeter. Så jag utökande tiden för insamlingen.

En annan förändring som har skett under min bloggtid är beskrivningen av idén med insamlingen. När jag startade den var det för att visa mitt stöd till någon som just fått sin diagnos och dennes anhöriga, och detta stöd vill jag förstås fortsätta att visa. Samtidigt har jag under tiden för mitt bloggande insett hur många i min omgivning som har drabbats av cancer. En del är friskförklarade, medan andra just nu kämpar med behandlingar och den satans oron och osäkerheten. Jag vet att jag i bloggen inte skrivit något om detta, och jag antar att det kan verka som om att jag mest fokuserar på mig själv och att jag egentligen inte alls bryr mig om dem som är sjuka och deras anhöriga. Men anledningen till att jag inte har skrivit något om dessa människor i min omgivning är förstås av respekt för dem. Att skriva blogginlägg om sin eller någon anhörigs sjukdom måste vara deras val. Det jag kan göra är att på mitt vis försöka bidra till att vi tillsammans kan besegra den jävla cancern. Jag hoppas du är med. 

Prestation och produktivitet

En av de bästa sakerna med att delta i konferenser är de tillfällen då man inser att ens förebilder inom jobbet är helt mänskliga. När de som presenterar lysande papers som man flitigt kommer att citera visar sig bli hungriga och trötta, vara nervösa inför sina framträdanden och fundera på om deras forskning är meningsfull, precis som alla vi andra.

Jag fick under förra veckans konferensmiddag sitta mellan två av mina akademiska förebilder och vi diskuterade en rad saker som rör sig lite utanför själva innehållet i vår forskning, som till exempel vad det kan innebära att vara kvinna på en konferens som den här och i vår disciplin generellt. 

Vi talade också om motion, arbete, avslappning och prestation. Jag berättade om hur jag fann en befrielse i löpningen för några år sedan, då den att den gav mig en möjlighet att springa av mig stress och då den hjälpte mig att tänka mindre på vikt och mer på ork att röra sig. Men vi pratade också om baksidan av idéerna om att "ta hand om sin hälsa", hur man kanske tränar mest för att kunna hålla sig produktiv och hur träningen kan bli ytterligare ett område att prestera inom i ett liv redan fyllt av höga krav. (Ett närliggande tema läste jag för övrigt om  i DN i förra veckan: om hur sömn har kommit att ses som något onödigt och improduktivt, i en värld där njutning har ersatts av konsumtion av upplevelser.)

Den ena av mina bordsdamer talade under konferensen om kreativitetens fyra P: Plan, Play, Pressure and Pause. Detta fick mig ännu en gång att fundera på den där föreläsningen om likheter mellan löpning och avhandlingsskrivande - där talade jag mycket om vikten av att planera och pusha sig själv, men kanske mindre om vikten av att ha roligt och att pausa. Jag hade förvisso med två slides om att belöna sig själv och om vikten av att ha roligt, men de låg typiskt nog sist i presentationen.

Ja, denna typ av teman om prestation och produktivitet rörde sig alltså i den inre dialogen och i konversationerna med andra under en konferens om biblioteks- och informationsvetenskapliga begrepp. Kanske inte så mycket under själva sessionerna (då vi ju förstås mest hela tiden tänkte på och talade om frågan om vad information "egentligen" är - och om frågan i sig är relevant), men under de helt nödvändiga pauserna. Thank you ladies!

Belöna dig själv när du uppnått delmål -
inte riktigt samma sak som att pausa för att det är skönt att pausa, väl?

Måste du påminna dig om den saken?

Veckosummering vecka 34

Träningsmässigt gick förra veckan riktigt bra. Det var underbart att springa i platta Köpenhamn, men också gott att komma hem till den kuperade skogen i Borås.

Insamlingen har nu kommit upp i 18 493 kronor. Tack för detta! Alla bidrag, stora som små, är förstås fortfarande varmt välkomna.

Efter konferensen blev det en tur till Louisiana Museum of Modern Art, där man kunde delta i Yoko Onos Wish Tree.

Trädet var fullt av vita önskelappar som besökarna skrivit på och hängt upp. Även jag knöt en vit lapp om en gren och på min fanns en önskan om sinnesro. Så här i efterhand är det inte svårt att tänka på ordspråket om den friske som har många önskningar...

Sitta still och springa runt

Konferensdagarna är långa, intressanta och intensiva. Så mycket spring blir det dock inte. Søerne runt i morse var en skön kontrast till allt konferensstillasittande. 

Veckosummering vecka 33

Jodå, jag kom igång med löpningen igen efter förkylningsuppehållet. Men insamlingen har hållit sig lika still som Den lille havfrue. Vad göra?

Kuta genom Köpenhamn

Anlände idag till Köpenhamn, där jag ska delta i en konferens. Gav mig ut på en runda under kvällen. Det var jag inte ensam om - det kändes som om hela staden var i rörelse. 

På gångbanorna vid Søerne var det gott om kvällslöpare. 

Efter en halvmil insåg jag att det fanns de som var ute på mer än en vanlig kvällsrunda. Bakom mig på bilden springer en deltagare i...

... Ironman Copenhagen! 

Det var väl egentligen bara en dam som verkade helt oberörd av allt spring och fortsatt satt alldeles, alldeles stilla. 

Före och efter

- Det är tidigt en lördagsmorgon och normala människor sover och det småregnar och jag är fortfarande snuvig och har en finne på näsan.

- Tjoho! Redo för att fira bästa vännens födelsedag och åka på konferens! 

Första höstrundan?

Det var ganska kyligt igår kväll. Jag tog faktiskt på mig långbyxor. Marken var fuktig och dimman steg runt Borås många kullar. Men det var fortfarande ljust halv nio på kvällen och de flesta träd var fortfarande helt gröna.

Och åh vad skönt det var att få ge sig ut igen! Det gäller förstås att starta försiktigt efter en förkylning, så det blev en halvmil i bekvämt tempo med efterföljande löpstyrketräning.

Belöning

Att dra igång jobbet i 200 direkt efter semestern är inget jag rekommenderar. Jag klagar inte - jag gillar mitt jobb och är glad att jag har det - men efter drygt två veckors intensivarbete, varav en utan löpningen som ventil, så kände jag mig rätt "schleten". Nu när vi fick iväg det där bokmanuset som vi skulle i söndags kväll, så kändes det som att det var dags att försöka hitta ett läge som är mer hållbart. 

Eftersom jag visste att det skulle bli intensiva veckor, så hade jag bokat in en axel- och ryggmassage igår eftermiddag. När Linda postade det här inlägget i början av juni blev jag nyfiken och testade en halvkroppsmassage hos Helene. Jag blev inte besviken! Tvärtom, jag var supernöjd och bokade snabbt in en helkroppsmassage efter maran, vilket var ett klokt beslut. Helene lyckades nämligen då med något som ingen tidigare gjort mer än tillfälligt - hon fick loss det stela i mitt högra skulderblad! 

Hos Helene känner jag mig välkommen och väl omhändertagen. Hon tar sitt jobb på stort allvar - hennes princip är att inte boka in mer än två kunder per dag, för att kunna ge så bra behandlingar som möjligt. Dessutom har hon som vana att massera under tystnad, vilket jag trivs bra med. 

Inte är det särskilt dyrt heller, jämfört med de flesta andra ställen. En av anledningarna till det låga priset är att Helene och hennes man inte satsar på reklam. "Gör vi ett bra jobb, så kommer det att sprida sig i stan och folk kommer att hitta hit på så vis", sa hon första gången jag var där. Så nu säger jag som Linda: 

Ring Helene på 0733-602901 eller gå in i butiken på Yxhammarsgatan 3 i Borås för att boka tid!