Race report

Så här några dagar efter, när både den härliga lyckokänslan och stelheten i benen har börjat klinga av, så är det roligt att påminna sig själv om att man faktiskt sprang det där loppet. För min egen skull, och för eventuella intresserade läsare, kommer här nu en tämligen lång sammanfattning av mina intryck av Midnight Sun Marathon. 

Efter konferensens avslutande lunch var det dags att försöka ställa in sig på att det skulle springas maraton. Nummerlapp och timingchip skulle hämtas, mer mat skulle ätas, det skulle vilas och utrustningen skulle tänkas igenom. 

Efter att ha knutit trippelknutar på skorna, fyllt på vattenflaskor med hemgjord energidryck och fickorna med tuber med nötkräm, promenerade maken och jag ner till centrum där vi lämnade in våra överdragskläder och gick en sista nervösgång på toaletten. Tillslut stod vi på startlinjen och några minuter före start hittade min klocka äntligen satelliterna (det känns som om att det alltid tar längre tid när det är dags för lopp). 

Eftersom Midnight Sun Marathon är ett rätt litet lopp fanns det inga särskilda startgrupper, så vid startlinjen hamnade vi strax bakom den långsmala eliten som varken hade vatten eller energibars med sig. När startskottet väl gick var det därför nödvändigt att inte ens tänka tanken att försöka hålla samma tempo som dem runt omkring. Rätt fort gick det ändå och maken meddelade snart att det var bäst att vi skiljdes åt. Vi önskade varandra lycka till och sedan var jag ensam. 

Medan jag tog mig framåt och ut ur Tromsø centrum drabbades jag plötsligt av en överväldigande känsla av sorgsenhet. Jag grät en skvätt för den som inte längre är med oss och det orättvisa i att jag kan springa, medan många andra inte kan det. 

Snart tog dock endorfinerna och viljan att ta mig över Tromsøbrua över och när jag kom fram till Ishavskatedralen började jag att le. Det leendet höll i sig i stort sett hela den första milen utmed Tromsøsundet. Tempot var bra, solen bröt igenom molntäcket och utmed hela vägen stod familjer utanför sina hus och på sina balkonger och hejade på alla löpare. Jag high-five:ade de barn som sträckte ut sina händer och kände mig på topp. 

Efter 18 kilometer började det gå uppför, samtidigt som publiken tunnades ut och bron närmade sig igen. Vid själva brofästet stod en stor grupp som energiskt hejade på, men benen började ändå kännas rätt tunga uppför bron. Uppförsbacken är dock kortare på vägen tillbaka och ganska snart var det istället nerför som gällde. När banan vände in mot centrum igen passerades 21-kilometersskylten och jag vågade mig på ett glatt "tjoho". Att springa genom centrum var en riktigt kick, då uteserveringarna, såväl som trottoarerna var fulla av ivrigt påhejande publik. 

Strax efter halvvägs på väg in i centrum igen

Den tredje milen blev, som förväntat, den tuffaste. Det började regna och plötsligt kände jag mig både kall och illamående. Minsta uppförsbacke kändes tung och trots en fortsatt stöttande publik utmed vägen och en fantastisk utsikt, så kändes varje steg trögt att ta. Utmed en särskilt tung raksträcka började jag ropa till mig själv att det inte fanns på kartan att jag skulle stanna. Jag lydde min egen röst och någon kilometer före den sista vändpunkten fick jag med mig en banan från en av vätskestationerna. Den gjorde susen och rätt snart var jag framme vid vändpunkten vid flygplatsen och 30-kilometersmarkeringen. 

Vid det här laget började jag våga tänka att det skulle vara möjligt att klara målet att springa in på under fyra timmar. Maken och jag möttes och vi vinkade glatt på varandra. Jag accepterade att det kändes tufft och lät benen mala på. Det långsammare tempot gick upp avsevärt när jag sprang förbi vårt hotell, där en grupp av mina kollegor från konferensen hade samlats för att heja på. De tjoade och peppade och jag kunde inte annat än att börja le stort igen. 

De sista kilometrarna var en blandning av utmattning och eufori. När jag väl nådde centrum och huvudgatan som var packad med folk, så kände jag mig framförallt strålande glad. De sista hundra metrarna gick nedför och jag lyckades till och med få till en liten spurt.

Glad slutspurt

Precis efter målgång fick man en medalj om halsen och på något vis lyckades jag skrattande linka mig till en stol, där jag med darrande händer fick loss timingchipet från ena skosnöret. Jag hittade mig ett glas med dricka och stapplade för att hämta mina överdragskläder och sedan tillbaka för att se maken gå i mål. Tyvärr blev jag inte så långvarig, då jag fick halta tillbaka till omklädningsrummet igen för att tala med min numera bekanta vän Ulrik. 

Sedan följde en något förvirrad timme, där maken och jag tillslut hittade varandra i vimlet och tog en taxi hem. Väl tillbaka på hotellet och efter ytterligare ett samtal med Ulrik fick jag duschat och tillslut kom jag i säng. Morgonen därpå vaknade jag vrålhungrig, öm i ben, axlar och fötter och väldigt, väldigt nöjd, glad och rörd. 

Det jag framförallt kommer att minnas från Midnight Sun Marathon är den otroliga stämningen i det vackra Tromsø. Ingenstans under banan möttes man av sura miner eller argt tutande bilar, utan bara av glada hejarop från ung som gammal. Med en sådan publik, så blir det bra mycket enklare att nå sina mål. Så stort tack till alla utmed banan – ni var otroliga! 

Veckosummering vecka 25

Insamlade medel: 8 493 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 57,5
Tid på maran enligt loppets ännu inofficiella resultatlista: 03:48:34

Vilken vecka! Jag är så sjukt nöjd! Jag tänker skriva ihop en lite längre sammanfattning av mina intryck och upplevelser av maran under veckan. Men redan nu vill jag tacka för all pepp och alla gratulationer som har ramlat in via SMS, Facebook, Instagram och e-post och till den helt fantastiska publiken - särskilt kollegorna - som hejade på med stor inlevelse under själva loppet. Det betyder så oerhört mycket.

Också ett stort och varmt tack till er som under vägen har bidragit till insamlingen till Cancerfonden. Ni är fantastiska!

När den värsta stelheten har gått över (det är svårt att gå i trappor idag!) kommer jag att börja sikta mot nya löparmål. Och som sagt, insamlingen kommer jag fortsätta att hålla öppen ett tag till.

Jag hade tre drömmar inför mitt första maraton

1) Att ta mig runt

2) Att ta mig runt under 4 timmar

3) Att samla in 50 öre per meter i maratonet till Cancerfonden

Jag uppfyllde de två första. Om jag håller insamlingen öppen ett tag till, hjälper ni mig med det tredje?

Senaste dagarna i Tromsø

Onsdag lunch: Testar att springa över bron. Den är brant, men nog inte omöjlig.

Onsdag kväll - lördag lunch: Konferens. Stillasittande. Dricker vatten istället för kaffe på fikarasten och frågar om alkoholfritt vin till middagen. Har vissa koncentrationssvårigheter. Lyssnar för det mesta uppmärksamt på presentationerna, men kan inte låta bli att notera när folk som sitter nära hostar och nyser.

Lördag eftermiddag: Hämtar nummerlapp och timingchip i rådhuset. Kollar målgångssträckan och försöker visualisera hur det kommer att kännas att springa den. Pratar och pratar om ingenting. Det börjar regna. Petar i mig mat.

Nu: Förstår inte varför jag utsätter mig för det här. Visserligen en bekant känsla (samma som inför fredagens presentation), men likväl mycket påtaglig.

Hoppas kunna återkomma med en uppdatering imorgon.

Veckosummering vecka 24

Insamlade medel: 7 643 SEK
Antal styrke- och smidighetspass: 0
Antal kilometer sprungna: 34

Ja, här kommer den sent omsider, förra veckans summering. Två milpass och ett på dryga milen. Det snabbaste milpasset gick förvånande nog på 50 minuter, vilket är snabbt med mina mått mätt. Bästa rundan var dock utan tvekan den runt Trondheim i lördags tillsammans med maken som jag inte hade träffat på sju veckor.

Den här veckan blir det bara korta och lugna pass, mest för att mota bort tvångstankarna om att jag inte skulle komma ihåg hur man gör när man springer.

Framme i Tromsø

Det är ljust hela tiden och jag undrar lite över hur det kommer att gå att springa över den där bron på lördag - två gånger dessutom!

Documentary Practices of Marathon Runners?

Den huvudsakliga anledningen till att jag åker till Tromsö är faktiskt inte alls Midnight Sun Marathon, utan en konferens, DOCAM 13. Att jag anmälde mig till maran var bara en bonus - i mejlet som meddelade att vi hade blivit accepterade till konferensen uppmanades vi att snabbt boka hotellrum, då maran går av stapeln kvällen efter att konferensen har avslutats. Det är min förhoppning att konferensen ska ge min kollega och mig nya perspektiv på ett forskningsprojekt som vi har dragit igång i år.

Under förberedelserna inför konferensen har jag läst in en hel del för mig ny litteratur inom ett område som kallas för dokumentpraktiker. Under samma period har jag också, som bekant, löptränat en hel del och bloggat om detta. Under mina rundor har jag inte kunnat låta bli att leka med tanken på hobbylöpning och maratonbloggning som intressanta empiriska objekt. På en mental lista (som nu blev en nedskriven lista - ett dokument!) över papers som vore roliga att skriva har jag redan följande tre:

• Serious Leisure Documentary Practices: the Case of Hobby Runners
• Marathon Blogging as a Community of Practice
• Embodied Information Literacies: Fun Run Participants' Documentary Practices 

Inser i skrivande stund att jag förmodligen är den enda i hela världen som tycker att det här inlägget är roligt. Men om det mot förmodan skulle vara så att du också tycker det, så skulle jag gärna vilja uppmana dig att mejla mig. Vi kanske kan skriva en forskningsansökan tillsammans? Och inleda varje möte med en gemensam löprunda?