Race report

Så här några dagar efter, när både den härliga lyckokänslan och stelheten i benen har börjat klinga av, så är det roligt att påminna sig själv om att man faktiskt sprang det där loppet. För min egen skull, och för eventuella intresserade läsare, kommer här nu en tämligen lång sammanfattning av mina intryck av Midnight Sun Marathon. 

Efter konferensens avslutande lunch var det dags att försöka ställa in sig på att det skulle springas maraton. Nummerlapp och timingchip skulle hämtas, mer mat skulle ätas, det skulle vilas och utrustningen skulle tänkas igenom. 

Efter att ha knutit trippelknutar på skorna, fyllt på vattenflaskor med hemgjord energidryck och fickorna med tuber med nötkräm, promenerade maken och jag ner till centrum där vi lämnade in våra överdragskläder och gick en sista nervösgång på toaletten. Tillslut stod vi på startlinjen och några minuter före start hittade min klocka äntligen satelliterna (det känns som om att det alltid tar längre tid när det är dags för lopp). 

Eftersom Midnight Sun Marathon är ett rätt litet lopp fanns det inga särskilda startgrupper, så vid startlinjen hamnade vi strax bakom den långsmala eliten som varken hade vatten eller energibars med sig. När startskottet väl gick var det därför nödvändigt att inte ens tänka tanken att försöka hålla samma tempo som dem runt omkring. Rätt fort gick det ändå och maken meddelade snart att det var bäst att vi skiljdes åt. Vi önskade varandra lycka till och sedan var jag ensam. 

Medan jag tog mig framåt och ut ur Tromsø centrum drabbades jag plötsligt av en överväldigande känsla av sorgsenhet. Jag grät en skvätt för den som inte längre är med oss och det orättvisa i att jag kan springa, medan många andra inte kan det. 

Snart tog dock endorfinerna och viljan att ta mig över Tromsøbrua över och när jag kom fram till Ishavskatedralen började jag att le. Det leendet höll i sig i stort sett hela den första milen utmed Tromsøsundet. Tempot var bra, solen bröt igenom molntäcket och utmed hela vägen stod familjer utanför sina hus och på sina balkonger och hejade på alla löpare. Jag high-five:ade de barn som sträckte ut sina händer och kände mig på topp. 

Efter 18 kilometer började det gå uppför, samtidigt som publiken tunnades ut och bron närmade sig igen. Vid själva brofästet stod en stor grupp som energiskt hejade på, men benen började ändå kännas rätt tunga uppför bron. Uppförsbacken är dock kortare på vägen tillbaka och ganska snart var det istället nerför som gällde. När banan vände in mot centrum igen passerades 21-kilometersskylten och jag vågade mig på ett glatt "tjoho". Att springa genom centrum var en riktigt kick, då uteserveringarna, såväl som trottoarerna var fulla av ivrigt påhejande publik. 

Strax efter halvvägs på väg in i centrum igen

Den tredje milen blev, som förväntat, den tuffaste. Det började regna och plötsligt kände jag mig både kall och illamående. Minsta uppförsbacke kändes tung och trots en fortsatt stöttande publik utmed vägen och en fantastisk utsikt, så kändes varje steg trögt att ta. Utmed en särskilt tung raksträcka började jag ropa till mig själv att det inte fanns på kartan att jag skulle stanna. Jag lydde min egen röst och någon kilometer före den sista vändpunkten fick jag med mig en banan från en av vätskestationerna. Den gjorde susen och rätt snart var jag framme vid vändpunkten vid flygplatsen och 30-kilometersmarkeringen. 

Vid det här laget började jag våga tänka att det skulle vara möjligt att klara målet att springa in på under fyra timmar. Maken och jag möttes och vi vinkade glatt på varandra. Jag accepterade att det kändes tufft och lät benen mala på. Det långsammare tempot gick upp avsevärt när jag sprang förbi vårt hotell, där en grupp av mina kollegor från konferensen hade samlats för att heja på. De tjoade och peppade och jag kunde inte annat än att börja le stort igen. 

De sista kilometrarna var en blandning av utmattning och eufori. När jag väl nådde centrum och huvudgatan som var packad med folk, så kände jag mig framförallt strålande glad. De sista hundra metrarna gick nedför och jag lyckades till och med få till en liten spurt.

Glad slutspurt

Precis efter målgång fick man en medalj om halsen och på något vis lyckades jag skrattande linka mig till en stol, där jag med darrande händer fick loss timingchipet från ena skosnöret. Jag hittade mig ett glas med dricka och stapplade för att hämta mina överdragskläder och sedan tillbaka för att se maken gå i mål. Tyvärr blev jag inte så långvarig, då jag fick halta tillbaka till omklädningsrummet igen för att tala med min numera bekanta vän Ulrik. 

Sedan följde en något förvirrad timme, där maken och jag tillslut hittade varandra i vimlet och tog en taxi hem. Väl tillbaka på hotellet och efter ytterligare ett samtal med Ulrik fick jag duschat och tillslut kom jag i säng. Morgonen därpå vaknade jag vrålhungrig, öm i ben, axlar och fötter och väldigt, väldigt nöjd, glad och rörd. 

Det jag framförallt kommer att minnas från Midnight Sun Marathon är den otroliga stämningen i det vackra Tromsø. Ingenstans under banan möttes man av sura miner eller argt tutande bilar, utan bara av glada hejarop från ung som gammal. Med en sådan publik, så blir det bra mycket enklare att nå sina mål. Så stort tack till alla utmed banan – ni var otroliga!