Långpassöndag

Idag har jag sprungit längre än vad jag någonsin har sprungit förut. Jag hade bestämt mig för att testa 30 kilometer och så blev det.

Jag var faktiskt ganska nervös inför passet och hade till och med lite problem att sova igår natt. Möjligen bidrog i och för sig grannpojkarnas skönsång till detta: De började försiktigt med att sjunga att de var kungar av sand vid tiotiden. Lite senare ylade de om att någon skulle veta att de saknade henne. Ännu lite senare gick de över till att skråla om hur busiga de kunde vara med diverse instrument och verktyg. Jag tvivlade på saken och kunde tack och lov somna om tillslut.

Passet gick oväntat bra. Efter fem-sex kilometer blev jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men när Janne Lucas började att sjunga om en ensam och vilsen morgonmås och jag samtidigt kom till en nedförsbacke, så började jag tänka att detta skulle kunna gå, trots allt. Och det gjorde det!

Under själva passet kände jag mig rätt pigg och kunde stå ut med lite ömmande tår och vetskapen om att jag har både höftböjare och axlar. Värre blev det när jag kom in igen. Efter en dusch började jag må på ett sätt som jag kan tänka mig att grannpojkarna idag kan känna igen sig i. Detta var något nytt. Men en rejäl lunch i små små tuggor och mycket vätska i små små klunkar rådde tack och lov bot på det hela.

Nyss hemkommen, bara aningens darrig.