Involvera publiken!

Den senaste veckan har det, som kanske har framgått här i bloggen, gått lite upp och ner med min maratonuppladdning. Jag har visserligen sprungit en hel del trots allt och dessutom fått mycket gjort på jobbet, men mentalt har det var lite tyngre. Jag har tvivlat på min egen förmåga både när det gäller att springa maraton och när det gäller att skriva konferenspapers. Tur att jag då har kloka vänner, en klok make och en klok familj att vända mig till och på så vis kan få både hejarop och perspektiv.

Under den där presentationen om att uppnå sina mål, talade jag om vikten av att involvera publiken under tiden man genomför sin satsning. Det kan man, enligt min erfarenhet, göra på olika vis.

Under själva träningsperioden inför ett lopp och under själva forskarutbildningen, så hjälper det förstås att ha en förstående och peppande omgivning. Det säger väl sig självt att saker och ting blir enklare när ens nära och kära uttrycker att de tror på din förmåga att genomföra det du föresatt dig, än när de bemöter dig med hån, avundsjuka eller missunnsamhet.

Under ett lopp kan du ta hjälp av både människor du känner och för dig okända personer i publiken. Till exempel kan du be vänner och familj att stå utplacerade vid särskilt jobbiga sträckor under loppet. Men glöm för all del inte alla andra välvilliga människor som tittar på. De gånger jag har sprungit med namnlapp har jag fått en extra skjuts av att folk i publiken ropar "Go Anna" (vilket dessutom kan leda till extra munterhet då utropet låter som ett det engelska ordet för varan). När jag har sprungit i blågula kläder i Australien har det också hänt att folk i publiken har börjat sjunga ABBA-låtar när jag passerar dem. Inte sällan finns det också ivriga barn som gärna vill ha en high five när du springer förbi - ett leende från dem när du ger dem det kan ge dig extra fart i steget.

Under själva disputationen kan du också involvera publiken, kanske inte genom att be om glada tillrop och high fives (disputationer inbjuder sällan till den typen av glädjeuttryck), men genom att ta till dig det råd som en av mina handledare gav mig per telefon på min disputationsdag (för övrigt när jag precis kommit in från en kort löprunda på morgonen): Tänk på att den som egentligen har det jobbigast under din disputation är opponenten, som är tilldelad rollen som "the bad guy". De allra flesta som är närvarande står förmodligen på din sida och vill inget hellre än att din avhandling ska bli godkänd. Även om de flesta ser dödsallvarliga ut under disputationsakten (som sagt, tillfället inbjuder sällan till allmän uppsluppenhet), så vill de dig väl. Så när du inte riktigt vet vad du ska svara när opponenten påpekar en inkonsekvens i dina resonemang, ta en paus och se ut över åhörarna.

För att sammanfatta: Visst, det viktigaste är att du hittar en tilltro till dig själv när du står inför svårigheter på vägen. Men det skadar inte att ibland också be om lite hjälp på vägen.

Inför Kretsloppet 2012 bad jag några av mina fina vänner att ställa sig i backen vid Carolikyrkan, som känns oändlig att ta sig an efter 9 kilometer. Deras ivriga påhejande gjorde susen. Här möter jag upp dem efter loppet för att ge dem en glad, tacksam och svettig kram.
Foto: Monica Lassi