- Åh, nej, är det redan morgon? Varför la du dig inte tidigare igår kväll? Och ska du ut och springa nu? Det är väl onödigt? Vem försöker du lura? Du kommer ändå aldrig att orka springa ett maraton, tjockis. Du kan lika gärna lägga ner. Och förresten, ett osminkat acnedrabbat ansikte är det ändå ingen som vill se. Bäst att du håller dig inne. Och om du ska hinna färdigt till den där deadlinen så måste du sätta igång nu. Fast det kommer du ändå inte att göra. Latmask!
Och så fortsätter det. Det är väldigt tröttsamt. Men det är här löpningen kommer in i bilden. Får jag bara på mig skorna och ger mig utanför dörren så är det en stor seger, för redan efter de första stegen så tystnar hon. Hon orkar inte hänga med i mitt tempo. När jag kommer tillbaka in är hon borta. Inte undra på att löpningen är beroendeframkallande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar